Han slog mej

..hann jag tänka så? Jag minns inte, tror jag blev så chockad över smällen. En knytnäve rätt in i ögat. Konstigt. Det gjorde inte ont? Jag var så pumpad på adrenalin så jag kände inget alls, då. 
Han hade fått tag på mej när jag försökte fly, springa ifrån honom.  Jag minns hur jävla rädd jag var. Den enda tanken i mitt huvud var : spring !   Vart hade jag trott att jag skulle kunna gömma mej och hur länge ? Det fanns inte med, jag skulle bara bort. 

Just den här händelsen hade sitt ursprung tidigare i kvällen. Jag hade lovat en väninna att passa hennes barn. Det brukade jag göra, hade gjort i många år. Jag ville att han skulle följa med, ville inte sitta ensam när barnen sov. Så mycket sågs vi ju inte han och jag, jag jobbade så mycket. Men han dök aldrig upp. När jag var färdig med barnvaktandet så gick jag hemåt. Gick till Hamnplanen där det låg ett tivoli. Då kunde jag titta efter honom där och sen ta kajen hem.  Där stod han ju. I en ring av andra killar. Alla med varsin öl i handen. Vad sa jag? minns inte. Vad gjorde att jag tog ölen ur hans hand och hällde ut det som var kvar ? jag minns inte. Skulle jag gjort så? Nä, det skulle jag inte. Jag skulle gått därifrån utan att säga mer. Hade resultatet sett annorlunda ut om jag gjort annorlunda? Kanske. Kanske hade han bara slagit sönder nån möbel, lite saker, gapat, kallat mej för en massa öknamn, talat om för mej hur värdelös, ful, äcklig jag var. Sagt att alla hans kompisar tyckte synd om honom för att han var ihop med mej? Det var ju det som brukade hända om jag inte gjorde så som han ville att jag skulle göra.

Men jag hällde ut den där ölen. Gjorde uppenbarligen bort honom inför de han var tillsammans med. Han tog tag i mej och började dra mej hemåt, bort mot kajen. När vi kom till sjöbodarna på kajen så dunkade han in mej i en av dem och skrek åt mej vad han tyckte om mej och mitt uppförande. Där slet jag mej lös. Började springa. I en naiv tro på att jag skulle kunna komma undan. Jag sprang ner i gränden mellan det som då var Åhlunds affär och Sjögrens bageri. Jag såg mitt hem precis sekunden innan han fick tag i mej igen såg jag affären där jag hade en lägenhet och där jag trodde mej kunna söka trygghet, stänga honom ute ?  Exakt vid skyltfönstret på Sjögrens bageri, det på sidan av butiken small det. Så mycket fattade jag som att det var hårt och att det var i ögat.  Jag hoppades att de som bodde ovanpå skulle höra vårt gapande, men inget....Nu tog han ett bättre tag i mej och drog mej hemåt. In i rummet vi hyrde. Han sätter mej ner på sängen och ställer sej framför mej och skriker om vad jag gjort, hur jag uppfört mej illa, att jag behöver mer stryk och så smäller det igen. Nu med öppen hand tvärs över ansiktet. Det kändes. Betydligt mer än förut. Bråket fortsätter.
Han hade slängt ut våra ringar genom fönstret, ut på gatan. Skulle "göra slut "  Sen ångrar han sej och ska hämta upp dem från gatan. Och hoppar genom fönstret. han skadar ena benet, så han haltar några dagar sen.
På något sätt tar jag mej ut på toaletten och ser mej i spegeln. Stort blåöga, såklart. Jag ser inte klok ut. Hur ska jag kunna jobba med detta? Gråter en del över det sargade ögat. Det är inte skadat, jag kan se på det, förutom tyngden av ögonlocket som fortsätter svullna då.
 Jag hade lånat en tröja av en väninna. Det sista hon sa var " Va rädd om den, köpte den igår, lammull, kostade 300 kr " (1982 ) Vad han gör för att börja blöda minns jag inte helt. Men jag tror han slår sönder handen när han hoppar ut genom fönstret. Detta blod återfinner jag på tröjan och det bekymrar mej mer än något där inne på toaletten.  Jag sköljer tröjan i kallt vatten, gnuggar frenetiskt för att få bort fläckarna. Total lycka när jag klarar av det. Gråter för att jag blir så glad över det.                Hänger upp tröjan på tork. Går tillbaka in till honom. Ber han om förlåtelse? Nej. Gör jag det? med största säkerhet, ja. 
Funderar på natten över att göra slut och kommer fram till att det kan jag ju inte göra. Tänk vad synd det blir om honom då. Han som flyttat hit, till min hemort där jag har släkt, bostad och jobb. Han har inte ens fixat sej ett jobb. Nä slut kan jag inte göra. 
Jobbar nästa dag . Med solglasögon. Så fånigt egentligen. Solglasögon, inne! Ingen ställer frågor, ingen av kunderna i alla fall. Till syskon och föräldrar säger jag att vi varit på tivolit och hoppat i hoppborgen och att jag slog ögat i hans knä. Därför har jag blått öga, därför haltar han. Hela historien haltar, men ingen säger emot.    Ingen utom min kusin, L han visar tydligt att han inte tror mej och jag blir så arg. Tror han att jag ljuger eller?