Yogan idag var underbar ( såklart) Fokus låg på balans och den behöver jag träna upp.
Den har blivit mycket bättre sen jag började träna och speciellt efter jag började med yoga, men det är en lång väg kvar. Spännande så in i norden.
Jättekul att se vad kroppen klarar.
Jag känner likadant inför stretchen.
För mej är stretchen en belöning som jag ger till mej själv efter jag har styrketränat.

Anledningen till att jag stretchar just efter annan träning är att då är jag varm i alla muskler och kan tänja ut mej mer och längre än om jag börjar på noll.

Dagens stillasittande gjorde dock att jag hade såpass ont att jag inte klarade alla övningar så bra som jag brukar.
Min kropp är inte gjorde för att vara stilla.
jag trodde kanske jag kunde kompensera lite för alla timmar på en hård stol med att jag går till och från kursen, att jag gick ut en timma och grävde och hackade i trädgården samt att jag stretchade lite under en paus jag snodde åt mej när jag var på kursen.
Men jag får nog lägga mer tid på att ta hand om min kropp medan kursdagarna pågår.
Ge tio minuter per halvannan timme till den och stretcha ut och röra på mej.
Nu blir det snart middag. Sen sån idag. Men jag kan inte äta mat före yogan, det går bara inte.
Så det blev rabarberpaj istället ;)
Sen läsa lite i den fantastiska boken Våld mot kvinnor- samhällets ansvar och sen soooova.
Ända till klockan sex. Imorgon blir det kur, styrelsemöte och sen träning.
Full dag, alltså

Insnöad

Förra året när jag fått veta att jag var sjuk och mådde pest över det ( högt blodtryck, superdåligt blod och höga blodfetter ) så tillbringade jag några veckor här i soffan. Jag sov när jag behövde det, oavsett vilken tid på dygnet det var. Och jag var vaken när jag orkade vara det, också det oberoende av vilken tid på dygnet det var.

Datorn var som gudasänd då.
Jag lyssnade på musik och jag såg på serier och filmer.

Och jag såg på Take That. Egentligen började det redan i juli med en dokumentär om deras återförening. Jag såg den och när all den härliga musiken forsade över mej, så vaknade mitt intresse för gruppen och dess medlemmar igen efter att ha vart lite slumrande i några år.

Jag lyssnade på låtar, gamla och nya. Jag såg intervjuer, med gruppen och med de olika medlemmarna. Från nutid och bakåt till 90-talet. Jag såg hela konserter. Bakomscenenmaterial, allt som gick att hitta. Mycket såg jag flera gånger om.
Take Thats cd Progress är  den musik som spelats absolut mest på mina långa promenader under vintern och tidiga våren.
Jag tröttnar inte. Jag lyssnar på dem just nu och jag lyssnade när jag gick hem förut.
Jag är mest förtjust i de ny låtarna, de från skivan Progress. De är mognare, äldre ( såklart) med mer innehåll, tycker jag.
Alla har sina speciella röster och därmed roller att spela. Att lyssna på en låt med Gary och Robbie i ljuv samklang är otroligt. Deras röster gifter sej med varandra på ett fantastiskt och mycket speciellt sätt. De andra tre killarna har nu mycket mer egna låtar, spelar en massa instrument och dansar, såklart.
Framför allt har de, alla fem, jäkligt kul och det märks!!
titta på låten eight letters här   åh jisses jag blev tvungen att se den igen nu bara för det.

Den låten handlar om deras uppbrott och återförening. Videon kommer från turnén Progress och visar små snuttar från ett stort antal låtar.
Jag tycker att det tydligt syns hur kul de har. De leker och har kul, helt enkelt.
Nåväl, mer om denna grupp kommer i ett kommande inlägg. Då ur ett annat perspektiv

Kåda på näsan

Jag gick förbi en massa högar med fällt timmer.
Tallar.
Jag kunde inte hålla mej, var tvungen att gå fram och lukta.
Sätta näsan tätt intill och dra in den underbara doften av tallen och kådan.
Sen var näsan kladdig.
Så blev mina fingrar kladdiga när de kände efter vad jag hade på näsan.
Men, jag luktar gott.
Tänk om jag kunde buteljera den doften.

Sitter på kursen.
Den var mellan halv nio och halv fyra. Måste ha fattat fel om halv tre........

Nåväl. Läraren? ledaren är trevlig. Nån utlärning har inte förkommit ännu, men hej, klockan är ju bara halv två ju.

Jag har skickat påminnelser om att jag finns och vill jobba till tre företag, börjat fila på ett personligt brev till ett företag samt letat upp några lediga jobb som jag kan söka. Ett i Tanum och tre i Strömstad. Ja eller på Nordby som är ett köpcenter 3 mil norr om Strömstad.

Det finns bussar, men de passar inte så där jättebra till arbetstiderna, dessvärre så det blir lång väntetid varje dag.
Men en lön kan säkert uppväga det.

Rösta i valet 2014

I år kommer jag att rösta rött, på Socialdemokraterna, för första gången i mitt liv.
Jag gör det endast för att stötta dem så de blir tillräckligt stora för att stjälpa Alliansen.

Jag skulle vilja rösta på V eller möjligen Mp men risken är för stor att det blir en tappad röst istället.

Jag har röstat borgerligt förut, men det kommer inte att ske igen. En röst på ett borgerligt parti är en röst på Alliansen och därmed Moderaterna och det räcker med deras politik nu, så känner jag.

Det finns bra och dåligt med alla partier och deras politik, men jag tänker nu närmast på jobb och välfärdspolitiken.
Alliansen skulle ha bort bidragsSverige och drog in i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen och gav bidrag åt företag och kommuner istället. Enskilda människor fick det brutalt mycket sämre, medan andra enstaka människor gjorde miljonvinster på bidrag. googla Jobbfabriken som ett exempel.
Företag har tillkommit och frodats genom de bidrag man kan få genom att vara anordnare i sysselsättningsfasen. 5000 i månaden och 40 personer sysselsatta i ett företag innebär 200 000 i månaden skattefritt. Lägg till att man kör i en gammal, trång lokal med gamla datorer ( alltså låga omkostnader) och det blir inte svårt att räkna ut att det blir fina vinster. Alla har inte 40 personer, några har fler, andra har färre.
Myrorna de lever på att kunna ha gratis arbetskraft. Finns fler likadana företag som inte klarar sej utan praktikanter eller sysselsatta.

En praktikant jobbar gratis, ofta i hopp om arbete. på Myrorna kan man aldrig anställa, deras affärsidé bygger liksom inte på det.
På Jobbfabriken, som är ett av flera företag som lever på bidrag sitter de som skall sysselsättas. De går dit fem dagar i veckan året om i de två år som de är anvisade dit, en del med 65% av sin a-kassa, en del med lägre aktivitetsstöd, en del med försörjningsstöd och en del utan nån inkomst alls. Går man inte så får man ingen inkomst. de som inte får nån inkomst går ändå annars förlorar de sin SGI och vad händer då om de blir sjuka? Samtidigt så låter det som om detta är frivilligt.
Ingår man i jobb och utvecklingsgarantin( mer känt som Fas1, Fas2och Fas3)  så lever man ett parallellt liv med resten av befolkningen.
Man har väldigt lite inkomst ( om någon alls) man jobbar, men inte med ett riktigt jobb, utan nån hittepåuppgift som kan vara precis vad som helst, man skall inte ta jobb från andra*  man har inte rätt till semester . Man har 20 lovdagar som man kan få lov att ta ut, men det bestämmer Arbetsförmedlingen om. Man måste diskutera och få lov och man skal vara tillgänglig( inom 48 timmar)  om utifall de skulle hitta ett jobb åt en. Att boka en resa eller göra upp planer med familjen är inte att rekommendera. Risken är att man blir väldigt besviken när Af sagt sitt.

Så har vi a-kassan då. Som inte höjts på den här sidan om år 2000 ( om jag minns rätt)
Sjukförsäkringen, där man förr kom in efter att ha jobbat en månad ( nu är det 6 månader) och där ens SGI höjdes med lönen oavsett om man hade jobb eller ej.
Nu ligger ens SGI ( om man har tur att ha nån) på samma nivå som a-kassan, alltså runt 11000 efter skatt.
personligen har jag ingen SGI. Den försvann när jag hade den tillfälliga sjukersättningen. Helt ok. Men jag trodde ju att jag skulle komma in igen. Att jag skulle jobba en månad och sen ha en SGI. Men så är det inte. Om jag bryter benet imorgon dag så har jag ingen sjukpenning. Om jag får ett jobb och skadar mej så har jag ingen sjukpenning för de dagar jag inte kan jobba. Funkar ju fint om det gäller enstaka dagar, men en månad? Två ?

Jag tror att många gillar det fria skolvalet. Det hade säkert jag också gjort om det var en realitet i våran kommun. Likadant med fri äldrevård, eller sjukvård. Men jag gillar inte att det görs stora vinster som går till utlandet. Eller för den delen som stannar inom landet om det innebär en sämre skola, vård eller omsorg.
Att sen kommunala skolor och äldreboenden ibland är behäftade med stora brister skall ingen sticka under stol med. Men sånt skall bekämpas.
En nackdel med det fria skolvalet har blivit de skolor som nu är helt segregerade pga av det.
En fördel med den fria vården är att vår Vc fick konkurrens och då först fattade att vi som kommer dit är kunder och att service är något även läkare och sjuksköterskor behöver kunna och lära sej-

Några få saker i all vår politik. Saker som ligger mej varmt om hjärtat.


*Från början var det så, inga reguljära jobb fick utföras.
Nu är det så att många vittnar om att de gör riktiga uppgifter. Ofta är det personer som blivit arbetslösa och som sen fått komma tillbaka till sin arbetsplats, fast då med aktivitetsstöd och i sysselsättningsfasen

Tidig morgon

Idag vaken 6,15. Det är tidigt för mej, det.
Jag la mej till halv sju, sen gick jag upp.
Nu sitter jag här sminkad och skall strax fixa frukost. Sen bär det iväg till samhället.

Idag börjar jag på en kurs som Af anvisat mej till.
Ni vet, skriva CV och lite annat.

Jag har ett kanonbra CV. Fattas bara annat, det är en jobbcoach betald av Af som skrivit det.
Men lite annat kan ju vara bra att ha?

Hur som helst. Även om både Af och Soc försökte få det att låta som om detta är frivilligt så är sanningen den att om jag inte går dit så får jag inga pengar från soc.
Utan pengar kan jag inte vara, så jag måste gå.

Skrattretande att de ens försöker få det att verka frivilligt.
" vi kan åka ner och titta och så får du fundera och så ringer jag dej sen och hör hur du vill göra" detta sagt av kvinnan från Af.

Som mycket riktigt gjorde exakt så.
Åkte med mej till kurslokalen och sen ringde mej veckan därpå ( det var påsk emellan) och frågade hur jag tänkte göra.
Som om jag hade ett val.
Jag måste äta, måste ha el och banken blir tvärsur när jag inte betalar räntan. Pengarna är ett måste.

Nu blir det kurs, fem dagar i veckan 8,30 till 1430.
Jag kommer att gå dit med öppet sinne och hoppas att det ger mej något jag kan använda.

Jag skulle få reda på en del sanningar idag. En del lögner också utgick jag ifrån och så blev det också.

Mitt ex hängde sej ju för en dryg månad sen och efter det har det regnat information över oss.

Idag var barnen iväg och pratade med hans psykiater.

Lite bakgrund först:

Jag träffade som 17 åring en lika gammal kille som jag blev ihop med. Vi gifte oss när vi var 18 och när vi var 24 hade vi tre barn. Vi bodde i ett litet hus på landet, samma hus som jag bor kvar i än idag. Han var inte snäll. Han misshandlade mej, till en del fysiskt, men för det mesta psykiskt. Långa rättegångar på nätterna när han var åklagare, domare och jury. Han kallade mej för allt hemskt man kan tänka sej och han hade full koll på allt jag gjorde och inte gjorde. Det kändes som om jag ständigt var filmad, eftersom han var otroligt duktig på att prata som om han verkligen visste precis allt jag gjort, eller inte gjort ( vilket kunde vara lika illa) under en dag, eller under veckan. Under en del år av vårt liv ihop låg han ute på sjön under veckorna, men han hade lika bra koll och kontroll över mej ändå.

Han iscensatte självmord ibland när han inte fick som han ville. Från början var jag såklart förtvivlad, grät och bad honom låta bli att hänga sej eller vad det nu var, men jag fick lära mej genom AA, som jag hade kontakt med pga hans drickande ( som pågick under sista halvan av vårt liv ihop och sen efter vi gått isär ) att alla människor har ansvar för sina egna liv. Detta var en milstolpe för mej. Dels att få lära mej detta, dels att jag stod maktlös inför alkoholen. Att inget jag gjorde kunde göra skillnad.
Men viktigast var ändå detta med att vi alla har ansvar för våra egna liv.
Så när han skulle skjuta sej och ville att jag skulle hämta de skarpa skotten, så sa jag till honom att han fick skjuta sej om han ville, men han fick hämta och ladda själv. Jag har beskrivit den kvällen tidigare här på bloggen.

Efter att vi hade flyttat isär så träffade han inte barnen något alls till att börja med. Från maj till hösten nån gång sågs de inget alls. Sen tror jag mej minnas att de var där nån eftermiddag. Sen var det vid jul.
Så träffade han en kvinna och jag tror att det var tack vare henne som han började ha barnen varannan helg. Det varade inte så länge, inte mer än knappt ett halvår, men umgänget togs upp igen efter kanske 4-5 månader. Så där av och på var det under åren från januari -1994 till mars 1997. Då i mars- 97 upphörde umgänget helt. Varför vet inte jag. Han brukade ringa på torsdagen den veckan han skulle ha barnen, men han gjorde inte det vid det här tillfället. Jag minns att jag faxade honom, jag ville inte prata med honom, för jag mådde dåligt av att höra hans röst. Ingen respons på faxet. Barnen åkte aldrig mer till sin pappa. Jag har alltid varit av den åsikten att barn inte skall behöva tjata sej till umgänge. Inte heller via sin mamma. Kommer det inte ur föräldern själv utan skall tjatas fram, så tror jag inte det känns bra för barnen. 1999 sommarjobbade min äldsta flicka hos sin pappa. I samband med skolavslutningen åkte alla tre barnen till honom i några dagar. Min son sa att han vill dit för att träffa sin styvbror, något han vidhåller även idag.

Efter -99 har inget av de två yngsta barnen träffat sin pappa. Min äldsta har träffat honom vid ett fåtal tillfällen, men ingen gång efter 2004.

Så till nutid.

Min ena dotter skrev på facebook  för något år sen om hur dåligt hon mådde. Barnen har varit vän med sin biologiska pappa på Fb, men han har aldrig pratat med dem där och de har inte pratat med honom.
Nu plötsligt får min dotter ett pm där han skriver om hur han vet om hur det är att må dåligt, han har bipolär sjukdom, skriver han, ADHD och en del annat. Hon kunde prata med honom, han älskade henne. Hon svarade efter att ha funderat länge, länge att om hon ville prata så hade hon sin familj, och dit hörde inte han. Han tog då bort henne som vän.

Efter detta har jag funderat över vilka diagnoser han haft,på riktigt. Att han inte kunde ha ADHD visste jag, eftersom det är en sjukdom eller ett syndrom som jag har en del kunskap om. Bipolär har jag funderat på, men jag har aldrig uppfattat att han var deprimerad och det borde jag ha gjort under tolv års tid, eller åtminstone i retrospektiv kunna inse det när jag fick mer kunskap i psykologi.
Att han hade psykopatiska drag visste jag. För många år sen gick det ett program på tv, med Renee Nyberg om jag inte minns fel där man diskuterade psykopati. Min väninna såg programmet, ringde mej och sa: Han har det. Jag såg programmet och visste, jag var gift med en psykopat.
Idag vet jag mer om både psykopati och psykologi och jag undanhåller mej ifrån att ställa en så svår diagnos på en människa. Det finns en skala som Robert Hare framställts och som också diskuterades i det där programmet. Mitt ex har 19 träffar av 20 på den skalan och när man poängsätter med 1 eller 2 poäng per träff så får han 36 eller 37 poäng. Men det räcker inte för att säga att en person är psykopat Det krävs en mängd undersökningar och utredningar för att fastställa detta. Jag läste Hare´s bok " Psykopatens värld" för många år sen och som sagt, psykopatiska drag har mitt ex absolut.
Ett sådant är att man är extremt bra på att manipulera folk. Jag brukar säga att han kunde få mej att tro att himlen var grön om han bara ville. Att han skulle kunna manipulera en psykolog/ psykiater skulle inte förvåna mej alls.

Så dog han då och vi läser i förhör och dom att han hade ADHD och att det var förklaringen till hans beteende.
Uppenbarligen tror också hans nya familj att han har ADHD, såpass har vi ju förstått.

Idag skulle vi få veta.
Jag har inte all information ännu, men jag vet att han var diagnostiserad med bipolär sjukdom, att psykiatern ansåg att han var deprimerad ( men bipolär sjukdom hoppar inte på dej när du är 40 år eller 30 år han borde varit deprimerad när vi var gifta i så fall) Någon ADHD var han inte diagnostiserad med och han ansågs inte ha det heller.Detta har han alltså hittat på, eftersom det passade honom.  Efter vad jag har förstått så fick nog psykiatern revidera en hel del av det hon trott var sant idag.
Mer information kommer att komma, men det här är det jag vet idag, Eller ja, jag vet en jävla massa, men jag lämnar inte ut andra människor, de har det svårt nog som det är ändå.
Men jag kommer att skriva här när jag har mer information kring just detta.

Dagen spenderades dels på gymmet, härlig träning, härlig stretch, dels på soc där jag var medföljare till en kvinna so var på sitt första besök.

De blev pizza till middag. Jag hade inte råd, nä, absolut inte, men solen,värmen och sommarkänslan blandad med lite lathet och lite trötthet gjorde att den delen som önskade pizza vann över min förnuftiga sida.
Gott var det i alla fall. Jag blev supermätt och tog för en gångs skull en tupplur efter maten.
En tupplur på tre timmar, ja.

En liten stund i trädgården hann jag med, halva jordgubbslandet är grävt nu, nästan.

Imorgon blir en spännande dag. En rad sanningar, eller lögner, kanske en blandning av de båda skall avslöjas.

Härliga dagar

Soligt, runt 19 grader, lite vind, men inte för mycket.
Läge att njuta, alltså.

Igår var Lillstrumpa och jag iväg med Loppan och samlade stenar till Minis grav.
9 hinkar med sten fick vi ihop.
På kyrkogården fick Lillstrumpa lägga ut och pussla ihop stenarna så som hon ville ha dem, Loppan och jag gick runt och tittade på gravstenar, diskuterade vem som låg i varje grav ( nästan) lekte kurragömma, sprang och hade det allmänt trevligt.

Sen picknickade vi en stund och efter det åkte vi till stranden.
Vattnet såg så inbjudande ut. Men det var 10.6 grader.
En liten flicka trotsade kylan och doppade sej. Det tog tid innan hon doppat hela sej, 30 minuter stod hon i vattnet och doppade bit för bit. Stackars hennes fötter, tänkte jag.

Loppan tog av sej stövlarna och gick i vattenbrynet. Rätt gott, sa hon.

Väl hemma blev det inte mer utejobb. Klockan var nästan sju och jag la min kväll på att fixa iordning ett skåp som jag hade fått och på att flytta över saker från ett annat skåp till detta.

Idag blir det jordgubbslandet som jag lägger fokus på. Det är igenväxt och kräver mängder med jobb innan jag kan plantera in plantorna igen.

Men eftersom jag inte kan göra samma sak hela tiden så får jag alternera med lite röjning på ängen och så skall jag gräva upp hallonplantor och rotslå dem så jag kan gräva om hallonhäckarna sen också.

Det är mycket jobb, men jag gillar det. Kroppen gillar det också.

Buskar och bär

Det mesta av min vakna tid spenderas i trädgården.
Ännu så länge. Jag måste börja på en kurs för att kunna få mitt försörjningsstöd. Ja, kursen är ju frivillig, såklart, inte vill Soc tvinga nån till något, men går jag inte dit så får jag inga pengar.........

Det är inte alls omöjligt att det är en fenomenalt bra kurs som jag kommer att ha nytta av, det kommer att visa sej. Jag går dit med öppna sinnen och en förhoppning om att detta kommer att bli kul och lärorikt och resultera i jobb........

Men nu var det trädgård jag skulle snacka om.
När jag fyllde 50 så fick jag två stycken blåbärsbuskar. Man bör ha minst två och då av olika sorter för att få ut maximalt av dem.
Igår grävde jag ner dem där de skall få bo. Det har tagit ett tag, eftersom jag var tvungen att få bort allt ogräs först och dessutom tillsätta torv och barrskogsjord för att få rätt kvalitet på jordmånen. Tur jag har föräldrar som har tallskog på tomten. Mamma körde hit 4 säckar med tallskogsjord.
Jag grävde två hål ca 50 cm djupa och 50 och lika mycket i diameter. Ner med jorden och en massa torv och sen planterade jag blåbären i detta.
Buskarna skall kunna bli ca 1,50 höga så de behöver mycket plats. Just nu så ser det lite tomt ut, men tanken är att det skall växa en matta av smultron under dem i sommar.

Jag har spikat ihop två stockar med varandra och så grävt ner den understa för att försöka hålla jorden jag gjort i ordning kvar runt blåbären

Rabarbern växer så det knakar. 21 plantor kommer att ge rabarber så det räcker till alla i familjen. En planta står i ett svart dräneringsrör. Detta för att påskynda tillväxten och ge mej rabarber till en paj inom en snar framtid

På fötter

Jag fick magsjuka. En liten unge hade spytt hela natten.
Varför jag ändå gick in, varför jag inte sa att jag kommer en annan dag, det vet jag inte.
Smittsamt som attan var det tydligen, med tanke på att jag var därinne med den lilla ungen i nån timme, kanske två och dagen efter så var det klippt.
Eller ja, på natten efter.

Det jobbiga är inte att vara magsjuk, det jobbiga är att det tar en vecka att bli helt återställd igen.
Jag kan ju inte gå upp till Vårdcentralen och be om dropp, eftersom jag kanske fortfarande smittar och därför så får jag dricka socker/ salt-lösning och vänta och låta det ta den tid det tar.

Nåväl. Nu är jag på fötter och de var jag under förra veckan också om än vingliga sådana. Jag klarade yogan på måndagen. Jag hade tur för yogan inföll efter att jag blivit smittfri (  alltså mer än 48 timmar efter jag börjat känna mej ok igen) Dagen efter var det vanlig gymträning. Då orkade jag ett varv av tre och en hel del stretch. Torsdagen var också halvdan, men söndagen var som vanligt.

Vi har bestämt nu Kapten K och jag att vi skall klara av att komma ner i split och spagat. Vi har börjat fota våra framsteg, men ännu har vi inte fotat alla delar vi behöver. Himla dumt bara att jag inte tänkte på detta i februari, det hade varit så kul att se skillnaden.

För övrigt så har det varit full fart i privatlivet.  Inte klokt egentligen att jag kan få full fart i mitt liv när jag inte gjort nåt för att få det. Skall förklara bättre i separat inlägg.

Jag gräver i trädgården. Blev ju ett uppehåll med magsjuka och regn i en salig blandning. men igår grävde jag och jag skall gå ut om en liten stund och ta ett tag till i några timmar.
Jag fick blåbärsbuskar i födelsedagspresent och de vill ha speciell jord, så jag måste gräva och sen blanda jord. Blåbären stå i växthuset så länge och de är proppfulla med små gröna skott

Ofattbart egentligen

Det finns en kategori människor som jag har väldigt svårt att förstå mej på och det är de kvinnor som väljer en man framför sina barn.
Som lägger all sin tid och energi på mannen, som negligerar barnens behov och sätter mannens behov före....

Logiskt kan jag förstå att man kan befinna sej i en situation där man lever under dödshot och då inte kan göra annat. Eller inte ser att man kan göra nåt annat. Men det gäller ett fåtal kvinnor, just detta att leva med ett konstant dödshot över sej och inte veta att man kan få hjälp, eller inte lita på att man kan få den.
Men resten?

En del lever i misshandelsförhållande med fysisk, psykisk eller båda formerna av misshandel.
De flesta kvinnor lämnar såna förhållanden när de inser att barnen far illa. En del inser detta tidigt och lämnar då, andra lämnar när mannen börjar gå på barnen. Jag levde själv i ett förhållande där det förekom en del fysisk misshandel, väldigt mkt psykisk misshandel och därtill dödshot och hot om att skada mej allvarligt. Jag vet idag att barn far illa av att leva i ett hem där det ser ut på det viset, jag visste det inte då.

Men de som stannar? När han ger sej på barnen oavsett hur han gör det. Hur funkar de kvinnorna?
Jag vet en mamma som har fem barn, ett har hon ingen kontakt med och det beror på hur hon handlat, vilka val hon gjort, vem hon ställt upp på och inte. Är de värt det, undrar jag?

Ont, ont, ont

För två veckor sen satt jag i timtal och skrev en verksamhetsberättelse.
Inget svårt jobb i sej, jag har gjort det många gånger förut.
Jag vet inte ens om det beror på att jag satt i timmar i soffan och böjde mej framåt mot datorn och skrev, men när jag skulle lägga mej den natten så protesterade min rygg högljutt.

Jag fick andas ner ryggen. Låter flummigt va?
Det jag menar är att om jag hade lagt mej på mage och sjunkit ner mot madrassen som vanligt, så hade jag förmodligen svimmat av smärta. Jag la mej och djupandades och släppte ner ryggen mot magen sakta, sakta.
Att föda barn har vissa fördelar, det var då jag lärde mej att djupandas för att slappna av.

Efter den natten, som var förfärlig eftersom jag vaknade hela tiden av smärtan, så har jag haft konstant ont. Det sitter i ländryggen, precis ovanför skinkorna och i höfterna som värker konstant nu. Dessutom så har nerver hamnat i kläm och det gör att det värken strålar ut i låren.

Detta är ingen ny värk, jag har levt med den i hela mitt liv.
Men jag hade en rätt så lång period, några år, tror jag, som just ländryggen var bättre.
Alltid när värk kommer tillbaka, eller när den sätter igång på ett nytt ställe, så är den förfärlig och väldigt handikappande. Så småningom så vänjer sej kroppen och jag känner inte av värken på samma sätt.

Jag har inte slutat träna, tvärtom. Jag vet att rörelse är kanonbra när jag har ont. Jag gör mina 4 pass i veckan på gymmet. Yogan är som ren medicin för min onda kropp. Jag stretchar i långa pass hemma varje dag, också ren medicin. Så gör jag mina styrkeövningar på gymmet och stretchar även där.
Man behöver inte stretcha efter träning, men jag passar på då för då är jag varm i musklerna och då kan jag ta ut mina rörelser som mest och kommer som längst.Mina vanliga smärtstillande, däremot, hjälper inte ett smack på den här panikvärken. Jag funderar på att be om cortisonsprutor om den inte planar ut. Jag behöver sömnen och då utan mediciner och jag söker ju jobb, kan inte komma haltande och inte kunna resa mej från en stol om jag får komma på intervju heller.

Idag blir det trädgårdsarbete. Ja det låter motsägelsefullt. Men att låta kroppen jobba är bättre än att låta den sitta stilla. Jag gräver, knasigt med ond rygg och höfter? Jo men jag gräver en stund och tar pauser när jag gör annat. Musklerna mår ju bättre när de blir varma, lederna behöver jobba. Värst är faktiskt att sitta ner. Det gör jätteont, plus att det är svårt som attan att resa på sej igen.