Välkommen

Jag skriver inte om ett bestämt ämne, utan om det som faller mej in, eller retar upp mej just vid skrivtillfället.

Det kan vara dagsaktuella händelser, något jag läst om på Familjeliv, det kan handla om misshandel eller blommor. Vad som helst

onsdag 26 december 2018

Länge sen sist.

Senast jag skrev här var i augusti 2015, nästan 2 ½ år sen alltså.
Det har hänt mycket sedan dess. Den hösten blev jag jättedålig, kunde knappt stå upp, eftersom jag hade sån värk i svanskotan. Värken i sig var inte något nytt, den började ett år tidigare, men intensiteten! Jag jobbade då som diskare, ett jobb som jag älskade, verkligen. Min yrkesroll innebar så mycket mer än att diska, jag var ansvarig för arbetet, la schema, skötte servicen till alla restauranger, hade kontakt med servicegubbar och skötte beställningar. Till detta kom städning av matsal med plats för 330 gäster, tvätt, skötsel av diskrum och en dela annat. Men i september / oktober nån gång sa kroppen stopp. Jag hade jobbat länge med den intensiva värken, men jag fick barra ge mej mitt i en arbetsdag och gå hem och lägga mej. Låg i flera dagar och bara försökte stå ut. Fick låna TENS av Lillstrumpa, som även gav mej massage och försökte pigga upp mej. Med hjälp av TENS kunde jag bryta de värsta smärttopparna så att jag fick sovit. Jag startade apparaten och somnade med den och så fick den gå till dess att batterierna var slut och så satte jag i nya på morgonen och på så vis klarade jag dagen. Efter nån vecka kom jag mej iväg till doktorn och fick kortisontabletter, gick även till naprapat några gånger och till en massör som masserade mina totalt domnade skinkor. Efter två veckor var jag tillbaka på jobbet. Men jag insåg att jag var tvungen att byta arbetsplats och när mitt kontrakt gick ut, så förnyade jag det inte. Var utan jobb i några veckor och sen började jag jobba på Subway. Efter 6 månaders provanställning fick jag fast jobb! Jippie... eller inte, för ett halvår efter att jag hade fått det, så bestämde ägarna sej för att stänga just den restaurangen. Vi var ett jättegott gäng, som jobbade bra tillsammans och vi hade så härliga kunder, jag saknar det verkligen. Där funkade det fint att arbeta heltid, dessutom, där var en del tunga lyft, men inget i närheten av det jobb jag hade innan. 31 / 12 2016 var sista arbetsdagen. Den 23 / 12 skulle Kapten Kulmage, hennes sambo, hans bror och jag åka till killarnas föräldrar för att ha uppesittarkväll. 500 meter innan vi skulle svänga av vägen small det. En tjej hade struntat i stopplikten och kört rakt ut i vägen och vi frontade med henne i ca 70 km / h. Jag minns bara att något i stil med " fel" eller " så här skall det inte vara" for genom skallen på mej när det small. Jag hade suttit och berättat en rolig grej från jobbet för svärsonens bror och hade inte ögonen på vägen. Så det enda jag märkte var ett högt ljud att vi stannade plötsligt, för att lika plötsligt flyga åt vänster och att det small igen, och att vi flög uppåt, sen stannade allt. Vi hade smällt med vår front in i vänster del av hennes front, vi träffade precis framför framdäcket. Efter det for vi åt sidan och frontade med en hög stenmur och efter det flög vi upp på muren och blev hängande där. Jag har ingen aning om ifall jag var borta några sekunder, men jag minns att jag tittade och såg massor av rök i bilen och bara tänkte att jag måste ut, bilen brinner.( det var krockkudden som bildade den där röken fick jag veta sen )  Min svärson skrek efter min dotter, jag såg dem och de tog sig ut på vänster sida av bilen. Jag fick upp min dörr och tog mej ur och vacklade runt där i mina stilettklackar. Jag var i ett dike och tog mej upp på vägen. Där stod en kille jag kände lite tillsammans med sin kompis. Lite längre fram stod den andra bilen och det enda jag kunde tänka på var att jag måste kolla om någon är skadad. Gick dit och där var hon, tjejen, hon stod på vägen och var helt förtvivlad. Jag höll om henne och tröstade. Just då visste jag inte att inget hade hänt om hon hade sett sej för, men jag tvivlar på att jag hade handlat annorlunda om jag vetat det. Jag fick en cigarett av en av killarna och min svärsons bror kom och höll om mej. En annan man som jag kände från jobbet ringde 112 och det kom 2 ambulanser, 6 poliser ( måste ha varit något speciellt den kvällen, för vi har ingen polis här, brandkåren och två bärgare) Mycket känt folk, både bärgarna, som jag är kompis med, poliser som jag varit lärare för och brandmän. Såå skönt. Ambulanspersonalen ville köra till NÄL, men ingen av oss ville åka dit. Vi åkte, efter diskussioner, till jourcentralen, även där idel kända människor, det kändes tryggt. Vi blev grundligt undersökta och sen åkte vi till uppesittarkvällen. Vi behövde vara tillsammans och vi behövde få prata och känna oss trygga. Min dotter och jag hade rätt rejält ont, men inget mot dagen därpå, det kan jag säga. Jag sov inget den natten, hela tiden upplevde jag olyckan om och om igen. Och jäklar vad ont jag hade. I svanskotan ( jamen så typiskt va) fast värken var skjuten åt vänster, vänster ben hade en stor knallblå bula, där en porslinskruka hade krossats mot mitt ben. Det var svårt att sitta och vi tillbringade julafton liggandes i Lillstrumpas soffa.
Några dagar senare började jag känna en annan värk, högre upp i ryggen och eftersom jag blivit tillsagd att åka till läkare om jag kände något, så gjorde jag så. Blev skickad från Vc till NÄL. Det blev 11 timmar på akuten, detta råkade vara en dag när folk bröt armarna. Jag räknade väl till 11 brutna armar, som jag såg. Nåväl, det blev datortomografi och inläggning och morfin och sömntabletter. Dagen efter magnetkameraundersökning. Då hittade de en fraktur i ryggraden och en whiplashskada precis ovanför frakturen. Eftersom revbenen stöttar ryggraden där jag hade min fraktur, behövde jag ingen nackkrage eller så. Efter detta låg jag hemma i soffan i runt 6 veckor. Jag kunde ju gå och så, men inte göra speciellt mycket. Inte lyfta och bära, tex. I april började jag ett nytt jobb. En tjänst på 100 % men jag skulle börja med att jobba 75%. Eftersom FK bestämt att man är frisk efter 6 veckor, så fick jag ingen sjukpenning på de där 25 %. Jag jobbade som tjänsteman på ett företag som är underleverantör till arbetsförmedlingen och vi anpassade arbetet så mycket vi kunde. Ändå funkade det inte, jag klarade inte mer än 50 %. Jag fick dessutom en whiteboardtavla i huvudet, den föll ner och träffade så att värken i skadorna förvärrades. Så när min provanställning var klar fick jag inte förlängt, jag började ett annat jobb dagen efter. 50 % i en klädbutik. Det funkade fint och jag jobbade ofta lite mer än 50% och klarade mej fint på lönen. Den affären stängdes efter tre månader och så var jag utan arbete igen. Jag sökte en massa jobb, men fick inget och tänkte att jag måste tänka utanför boxen. Så jag sökte ett jobb som personlig assistent och jag fick det! Först 100 %, ett föräldravikariat och nu jobbar jag runt 60% plus de timmar extra som jag kan få.
När jag var arbetslös där i början av detta året började jag plugga på universitetet. Jag tänkte att jag måste göra något av min arbetslöshet. Så fram till oktober jobbade jag 100 och pluggade 100. Nu pluggar jag 100 och jobbar då runt 60% Inte helt enkelt, men det går. I början var jag förtvivlad, för det kändes som att jag inte fattade någonting. Jag blev rädd för att olyckan hade gjort att jag inte kunde plugga längre. Men det funkar. Ibland får jag skjuta upp saker, som tex har jag en tenta som jag skulle ha gjort i oktober och den får jag göra vid nästa tillfälle, halva är gjord, dock. Nu tog jag en paus från pluggandet för det seminarium som skall vara klart på fredag kväll. I januari bör jag vara klar med mina första 60 hp. Den 21 januari börjar nästa kurs, spännande som attan.
Jag har fortfarande ont av mina skador, främst från whiplashskadan, värk och huvudvärk. Jag äter medicin mot smärtan och för att kunna sova  och har så gjort i två år nu. Irriterande, eftersom jag hade varit utan starka värkmediciner i ett par år när olyckan inträffade och likadant så hade jag varit utan sömntabletter i åtminstone ett år före olyckan. Men, det är som det är. Värken i svanskotan har jag kvar, jag har gått på tre kortisonkurer, använt TENS ( lånade en hos sjukgymnasten läänge) fått massage. jag har nervvärk ner genom båda skinkorna, i underlivet och ner i vänster ben och fot. Foten brukar kännas som om den är i hett vatten, ibland som om det är öppna sår speciellt på stortån. Förutom nervvärken så domnar skinkor, underliv och ben / fot. Men, det är ändå bättre nu än när det var som värst
I det stora hela är mitt liv bra. Jag har en man jag träffar, när jag känner för det, jag har mina barnbarn och mina barn, mina föräldrar och syskon. Jag har ett jobb jag stortrivs med och jättebra kollegor ( vi jobbar mest ensamma, men viss tid tillsammans ) och jag pluggar och kommer framåt. Jag har inte satt ett precist mål med studierna, men det är beteendevetenskapliga ämnen jag läser. Funderar på att läsa lite juridik också, då kan jag jobba på ex socialen när jag är klar. Men vi får se, kanske blir det en annan väg. Men jag vill utnyttja de kunskaper jag har om våld i nära relationer i den utbildning jag småningom skall ha slutfört