Insnöad

Förra året när jag fått veta att jag var sjuk och mådde pest över det ( högt blodtryck, superdåligt blod och höga blodfetter ) så tillbringade jag några veckor här i soffan. Jag sov när jag behövde det, oavsett vilken tid på dygnet det var. Och jag var vaken när jag orkade vara det, också det oberoende av vilken tid på dygnet det var.

Datorn var som gudasänd då.
Jag lyssnade på musik och jag såg på serier och filmer.

Och jag såg på Take That. Egentligen började det redan i juli med en dokumentär om deras återförening. Jag såg den och när all den härliga musiken forsade över mej, så vaknade mitt intresse för gruppen och dess medlemmar igen efter att ha vart lite slumrande i några år.

Jag lyssnade på låtar, gamla och nya. Jag såg intervjuer, med gruppen och med de olika medlemmarna. Från nutid och bakåt till 90-talet. Jag såg hela konserter. Bakomscenenmaterial, allt som gick att hitta. Mycket såg jag flera gånger om.
Take Thats cd Progress är  den musik som spelats absolut mest på mina långa promenader under vintern och tidiga våren.
Jag tröttnar inte. Jag lyssnar på dem just nu och jag lyssnade när jag gick hem förut.
Jag är mest förtjust i de ny låtarna, de från skivan Progress. De är mognare, äldre ( såklart) med mer innehåll, tycker jag.
Alla har sina speciella röster och därmed roller att spela. Att lyssna på en låt med Gary och Robbie i ljuv samklang är otroligt. Deras röster gifter sej med varandra på ett fantastiskt och mycket speciellt sätt. De andra tre killarna har nu mycket mer egna låtar, spelar en massa instrument och dansar, såklart.
Framför allt har de, alla fem, jäkligt kul och det märks!!
titta på låten eight letters här   åh jisses jag blev tvungen att se den igen nu bara för det.

Den låten handlar om deras uppbrott och återförening. Videon kommer från turnén Progress och visar små snuttar från ett stort antal låtar.
Jag tycker att det tydligt syns hur kul de har. De leker och har kul, helt enkelt.
Nåväl, mer om denna grupp kommer i ett kommande inlägg. Då ur ett annat perspektiv