Välkommen

Jag skriver inte om ett bestämt ämne, utan om det som faller mej in, eller retar upp mej just vid skrivtillfället.

Det kan vara dagsaktuella händelser, något jag läst om på Familjeliv, det kan handla om misshandel eller blommor. Vad som helst

söndag 18 december 2011

Ett huvud på väggen

Hur ser ett huvud ut när det träffat en vägg efter att man skjutit hagel genom det?

Inte den mest normala tanken att tänka men det var ingen normal situation jag befann mej i när jag tänkte den heller.  
Han hade smugglat in ett hagelgevär från Danmark och hit. Från början var det tänkt att en av de andra killarna skulle ha det, men hans fru satte stopp för detta och så hamnade det  i vårt hem.
Jag ville inte ha något vapen i hemmet. Ingen av oss jagade, vad skulle det användas till? Oron fanns ju för att vi skulle hamna i en situation där det antingen vändes mot mej, eller användes för att skrämma mej.
En kväll fick han för sej att han skulle " ta livet av sej " Ingen ny situation men första gången med ett skjutvapen i huset.
Han beordrade mej att hämta patroner, rejäla såna ( vi hade ett par sorter ) jag vägrade, faktiskt. Sa att ville han ta sitt liv så fick han hämta själv. Han ville att jag skulle sitta mitt emot och titta på när han sköt bort sitt huvud, jag vägrade. Jag la mej inne hos barnen. Tänk om de vaknade av skottet och blev rädda ? 
När jag låg därinne, i fotänden på äldsta dotterns säng forsade tankarna genom mitt huvud.
Hur ser ett sönderskjutet huvud ut ? Sitter det fast på väggen ? vad gör jag om han kommer in hit, vänder vapnet mot mej? 
Så small det.
Tyst, tyst smög jag ut ur rummet, genom köket och kikade in i det rum där han satt. Trodde jag skulle få se något ohyggligt, men det första jag ser är att ett fönster står öppet. Han har smugit upp ett fönster och skjutit ut genom det. Rädslan byts sakta men säkert mot ilska. Jag vet ju att det finns två skott i pipan, så nu väntar jag på smäll nummer två. När den kommer så flyger jag upp, springer ut i rummet fram till honom och rycker åt mej geväret och sen sticker jag ut ur huset.                        Allt detta sker som i en enda rörelse.   Jag gömmer geväret i arbetsbänken i källaren. Där tittar han inte. Nu kan jag vara trygg. Jo eller hur! Det tog en vecka så var vi där igen. Men det är en annan historia



2 kommentarer:

LillaTuss sa...

Är det verkligen en egenupplevd berättelse så är den så ohygglig att jag inte ens i min vildaste fantasi kan förstå hur du måste ha känt dig.

Malin sa...

Jo då jag upplevde den alldeles själv.
Många år sen nu. Så utstuderat kan man uppträda för att skrämma en annan människa och hålla henne på plats