Jag vet ju att jag är jävig. Jag tycker att hon är underbart söt och att det mesta hon säger är underbart smart, roligt, finurligt, härligt. Men så är det väl för de flesta när man har barn eller barnbarn, antar jag.
Jag lägger inte upp foton på henne ( möjligen något suddigt, knappt urskiljbart) Detta beror mest på att jag tycker att det är att kränka hennes integritet. Hon har ingen möjlighet att avgöra om det är positivt eller negativt för henne om jag lägger ut foton av henne i cyberrymden. Det har en sexåring eller tioåring inte heller möjlighet att avgöra. Det finns ju fortfarande vuxna som inte fattat att det man postar på nätet finns kvar där för evigt ( åtminstone som det ser ut nu) Hur skulle då ett barn som inte har konsekvenstänkandet klart kunna avgöra det? Jag menar, jag kan inte ringa Loppan och fråga om det är ok att jag postar ett foto av henne på min blogg, för hon har inte kapacitet att bedöma om det är ok
. ( nä nu spårar jag ur, mer om detta i ett kommande inlägg)
Sen har det också med att göra att jag inte tror att människor är så där speciellt roade av att se bilder på andras barn. Jag är absolut inte det. ( undantag bebisar)
Vi var alltså och handlade idag, som vanligt 4 generationer i rad, mer eller mindre.
Jag var runt i affären ett varv ensam, kommer tillbaka till frukten, hör en gäll röst, konstaterar att det inte är "min" unge. Några minuter senare hör jag en gäll, ganska pockande stämma. Som jag inte bryr mej om. Då visade det sej vara "min" unge. - Mimi, Mimi ( hon har sen hon var 18 månader gammal kallat mej för Mimi, aldrig mormor, men hon vet såklart att jag är mormor också) - Jag letade efter dej vid böckerna, men du var inte där. Och så fick jag en stor go kram runt mitt ena ben ( ungen är inte av den sort som slösar med kramar och pussar ) Efter en stund säger hon att hon vill åka hiss, så vi går dit.
Vi åker upp, Loppan trycker på knappar och styr hissen. Jag kollar mitt hår i spegeln, hon gör likadant.
- Jag har rätt så rufsigt hår, säger hon och drar ut två tofsar från huvudet. Var det inte rufsigt, så blev det. Vi drar runt ett kort varv på övervåningen och så åker vi ner.
- Min mamma har försvunnit, konstaterar hon. Så vi får leta. Hon vill åka mer hiss och det gör vi efter jag har betalat.
När den färden är klar vill hon på toa. Vi går ner. Hon sätter sej och kissar, sen är det min tur. Medan jag sitter på toan pekar hon på larmknappen och säger: - Den får man inte trycka på. - Nä, säger jag, det stämmer, bara om det hänt en olycka. - Då kommer det gubbar, säger hon. - Ja, säger jag, och tänk om du trycker nu, då kommer det ju gubbar när Mimi kissar ju, det vill jag inte. - Men du kan gömma dej här bakom, hon pekar vid elementet vid sidan av toan. Där hittar inte polisen dej.
Hon pratar hela tiden och hon har ett ordförråd utan dess like. Hon är trots allt bara 2 år och tio månader.
Och hela tiden kommer det roliga saker
Häromdagen fick hon hjälpa till att laga maten hemma med sina föräldrar. Hon skall pressa vitlök och tar i och trycker, men ingen lök kommer. Hennes pappa hjälper henne "lite" och plötsligt kommer det massor av vitlök. - Vad duktig du är, utbrister både mamma och pappa på en gång.
- Ja !? jag är ju en superhjälte! Så självklart för min lilla Loppa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar