Jag tänker klaga lite till.
Jag har ont. Inget nytt under solen, jag vet. Dryga 36 år av smärta borde väl egentligen gjort mej immun?
Njae, det funkar ju dessvärre inte så. Smärta har jag alltid, men den kan bli värre, betydligt mycket värre, eller en aning värre, det beror lite på. Nu blev den en aning värre, men tillräckligt för att göra mej på dåligt humör, må pest, inte orka och känna att livet är skit.

Den varma sommaren, kombinerad med mycket arbete var bra för min kropp. Visst hade jag ont. Men det var överkomligt och mina mediciner tog bort det värsta. Nu, när kylan och blåsten kommit så ökar smärtnivån och medicinen kan bara kapa en liten del av den. Dessutom så får jag ju inte längre äta antiinflammatoriska mediciner, vilket gör att inflammationer kan härja vilt i kroppen och det gör de gärna under den kalla årstiden. Bechterews sjukdom kan bli värre när man har en infektions eller inflammationssjukdom, dessutom och jag märkte ju hur jag blev sämre när jag var förkyld.

Till detta skall då läggas att jag var helt utan medicin under några dagar. Det är samma sak i stort sett varje gång den tar slut. Jag ringer vårdcentralen, den dagen medicinen tar slut, för ringer jag tidigare så får jag en föreläsning i örat om att jag har kvar och att jag fick recept då och då och det är faktiskt en beroendeframkallande medicin. Jag får i stort sett samma föreläsning varje gång. Då får jag dra ett djupt andetag, be dem räkna på hur många dagar som gått, ta det gånger 4 ( den dos jag tar, jag har dragit ner från 8 om dagen) titta i min journal och se att jag inte ringer oftare än jag behöver, påminna om att jag aldrig tagit mer än jag har fått förskrivit och sen hoppas på det bästa. Jag ringde på torsdagen, då hade jag tagit halv dos på onsdagen och en halv på torsdag morgon. För en gångs skull ingen diskussion med sköterskan. Halv fem skulle jag kunna hämta ut receptet. Då på åksjukemedicin, värkmedicin och en antidepressiv som jag tar när jag har svårt att somna ( den får kroppen att slappna av) När jag kom till apoteket så fanns där ingen medicin! Har hänt förr, ja. Så på fredagen ringde jag "min" doktor, ja eller till den vc där han jobbar, bad om recept och visst, min smärtmedicin fanns på apoteket på fredag eftermiddag, men ingen "sovmedicin" Jag kan förstå att han inte vill skriva ut utan att vi pratat om det. Samtidigt som han kan se i min journal att jag haft den i många år och senast jag fick var 2012. Det är ingen jättekonsumtion vi snackar om här. Oftast så delar jag dessutom medicinen i halvor eller fjärdedelar och för det mesta så tar jag ingen alls. Men i perioder så behövs den.....
Den här helgen hade den behövts. Jag har varit hur trött som helst, men bara sovit i små pass om nån timme här och några timmar där. Vaknat vid fem en morgon och inte kunnat somna om, sju igår och åtta idag 8 men då var jag uppe vid fyra och somnade kanske om vid fem, plus att jag då redan hade varit vaken ett antal gånger......
Jag kan inte heller ta igen sömnen på dagen, för jag somnar inte. Hur trött jag än är. Jag slappnar inte av.
Till detta skall läggas värmevallningar. Jag är på väg in i klimakteriet och vallningar hör till. Jag har nog väldigt lätta såna. Jag har hört om de som svettas floder och mår pest. Jag blir varm, måste ta av kläder, eller täcket. Efter en stund sjunker det undan och så kommer det tillbaka igen. Det är fascinerande hur kroppen kan hålla på, samtidigt som det är jobbigt att bli så varm, att kränga av kläder för att sen börja frysa, ta på sej, för att sen bli kokhet igen. Men, men, det spar en del ström, tänker jag. jag behöver ju inte ha värmen på. Och det hör till, ingen kommer undan helt. Jag hade sånt här förra vintern, men sen klingade det av, för att komma tillbaka nu i september.