Hm

I Sverige förväntas vi som vuxna varelser förtjäna vår försörjning
stå på egna ben. Varje vuxen ska vara självförsörjande, det är viktigt.
Det anses att man är svagare som person annars
Utom i ett fåtal fall

Man är gift, men har inget jobb, ingen försörjning, ingen a-kassa
Då kan man inte söka socialbidrag, för ens man är försörjningsskyldig för en.
Detsamma gäller om man är sambo

Plötsligt så sätts de vanliga reglerna ur spel
Att vara självförsörjande som individ är inte viktigt längre, inte ens för individens självkänsla

Nu är man ju inte självförsörjande när man går på soc, men skulle man få bidrag till personliga kostnader
då bidrog man i alla fall till hushållet. Vi snackar om  ca 2900 ( norm för en ensam vuxen är 3740 men då ingår gemensamma hushållskostnader ) i månaden. Naturligtvis skulle samma regler gälla som för alla andra som söker bistånd, ingå i aktivitet, söka jobb, mm
Hade samma person bott ihop med en kompis så hade läget varit ett annat. Då hade hon fått ut sina 3740, plus att kompisen hade kunnat ansöka om bidrag till hyran.
Skillnaden ligger alltså i vilket förhållande två personer har till varandra. Man kan vara kompisar, syskon, förälder och barn, men inte ett par som lever ihop av kärlek.

När detta dras till sin spets så kan det slå hårt.
Ex: en kvinna flyr sitt hem, detta sker den 30 / 4, för ett par dagar sen betalade hon alla räkningar från sitt konto, hon har föräldrapeng. Mannen ska stå för mat med fler omkostnader under följande månad.
Kvinnan kommer till en kvinnojour, kontakt tas med soc för att se vad de kan hjälpa till med, ekonomiskt. Då får kvinnan nej, hon är gift och mannen är skyldig att försörja henne, hon får inga pengar.
Detta har jag sett och  häpnat över. Hur många män sätter in matpengar till sin förlupna hustru som kanske dessutom anmält honom till ordningsmakten ?