Hur skall jag kunna sitta och söka jobb när tårarna bara rinner?
När egentligen inget känns meningsfullt?
När min älskade syster har mist sin man, när vi i familjen har mist en familjemedlem som vi tyckte så mycket om?
I går kväll satt jag och väntade, vakade väl på ett sätt, även om det inte var vid hans sida.
Satt och hoppades på ett mirakel, kände " hur kan jag göra något alls nu, när han är så sjuk? " Det kändes overkligt.
Fyra timmar efter att jag hade fått veta att det inte fanns något hopp, så fick jag beskedet att han var död.
Inget mirakel, ingen vändning, jag visste ju det, det fanns inget hopp. Men hoppet är det sista som överger människan. Även honom. Han ville leva.
Jag gråter över honom, en underbar kille. Glad, snäll, rapp i käften, alltid med något bus i ögonvrån. En kille som kom in i våra liv och tog sin plats där, så självklart.
Men jag gråter mest för min syster. Som hade hittat den stora kärleken, den här underbare mannen, som skapat ett liv med honom och som nu mist alltihop. Det är så fel, så orättvist, så galet.
- Livet är ju så, sa hon när jag pratade med henne nyss.
Jo det är ju den svåra sidan med att vara människa. Att älska, tycka om och sen mista.
Jag har mist många, min farfar, min morfar, mitt barnbarn, min bäste vän, min faster, min farmors syster som stod mej så nära och många andra.
Då har jag främst sörjt för mej själv, för mina förluster. Nu sörjer jag främst min systers förlust. Den är enorm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar