Välkommen

Jag skriver inte om ett bestämt ämne, utan om det som faller mej in, eller retar upp mej just vid skrivtillfället.

Det kan vara dagsaktuella händelser, något jag läst om på Familjeliv, det kan handla om misshandel eller blommor. Vad som helst

söndag 14 oktober 2012

Vi kan ta och snacka lite om detta med kommentarer på bloggar, låt oss göra det va?

Jag gillar det här med kommentarer. Om jag får någon, eller några på det jag skrivit, då får jag ju respons
alltihop med bloggandet blir mer levande på så sätt. För mej som älskar att diskutera så kan det innebära att jag får igång en diskussion om ett ämne. ( kan innebära, har inte hänt här ännu )
Men till min stora förvåning och irritation så ska man inte kommentera om man inte säger snälla saker, håller med i allt den som bloggar skriver. Man får absolut inte ha en annan mening om något som bloggaren skrivit, inte tycka att bloggaren gör fel, eller säga att man själv skulle ha gjort annorlunda, tycker annorlunda, än bloggaren. Detta helt oavsett på vilket sätt man gör det. Inte ens om man uttrycker sej försiktigt går det an.
Nä, man ska sälla sej till Styrkekramarkören och i harmoni sjunga ut att man tycker att bloggaren säger, gör, handlar allt rätt och riktigt.
Säger man annorlunda blir man "Den Elaka " och Styrkekramskören stöttar bloggaren och säger snälla saker och kramar. För att väga upp då, antar jag.
Visst man kan ju säga som så att tycker man inte som en person som bloggar, då kan man låta bli att läsa bloggen. Ja då det kan man, men att man inte gillar en sak, behöver inte innebära att man ogillar allt, inte heller om man ogillar flera saker.  För egen del så går jag aldrig till personangrepp, det anser jag tillhör vanligt folkvett. Jag tänker på hur och vad jag skriver och anser inte att jag är elak, eller taskig, jag uttrycker en annan åsikt. Gillar jag inte saker som har med bloggarens smak att göra, då undviker jag att kommentera. Visst, om någon säger att de älskar rött och har rött överallt, så skulle jag kunna säga att rött inte är min färg, utan det är blått, men jag låter bli.
Sedan 2008 snackar jag med människor på forumet Familjeliv.se. Något som varit väldigt givande för mej. Normalt sett så omger man sej ju mest med vänner och familj, människor som är rätt lika en själv och som tycker rätt lika som en själv. Här får man chansen att " brottas " med över 100 000 olika själar, människor i alla åldrar, med olika utbildning, olika ekonomiska förutsättningar, olika politiska åsikter, osv. Det har gjort mej väldigt gott. Man kan inte skriva något där och stå oemotsagd och bara bli kramad inte.  Ta en sån sak som socialbidrag tex.  Någon skriver en trådstart och frågar hur man får socbidrag,och hur mkt man får, kan vi säga. Då får personen en massa svar om hur man gör och hur mkt man får ( vissa vet inte men tror att de vet, så då blir det lite tokigt ) Så har vi dem som svarar att den som söker är en parasit, bör söka jobb, att det finns massor med jobb, att det är skamligt att gå på soc, osv. Att svara såna människor på ett sätt som inte renderar en varning kan vara en utmaning. Jag har lyckats bra.
I trådar om invandring får man verkligen hålla tungan rätt i munnen. Ibland känner jag att jag vill ge ett svar som: - Du är ju en fullblodsidiot (och du är säkert ful också) men det har jag aldrig gjort.
Men det finns tillfällen när även jag anser att man kan hålla sej ifrån att kommentera. När man kan diskutera det man inte tyckte om, eller inte höll med om med sina kompisar eller på ett anonymt forum tex.  Och detta är när en mamma som mist ett barn bloggar om det och får kommentarer om att hon inte ska skriva om sitt döda barn, eller inte visa kort på det. Eller ännu värre. Något som hänt precis nu. En mamma bloggar om de barn hon har och de hon mist. Nu i veckan miste hon sitt tredje. Det framkommer väldigt tydligt att bloggen handlar om detta ( både levande och döda barn och vardagsliv, alltså ) Hon ville, som alla andra mammor, visa upp sitt barn och la ut en bild. Då fick en läsare spatt och började ringa runt till bloggarens släktingar och tala om vad h*n ansåg om att ha bilder på döda barn på sin blogg. H*n skrev alltså inte ens en kommentar ( vilket även det hade varit fel ) utan trängde in i bloggarens privatliv. Då har man gått över alla gränser.
Men i andra fall, där det inte handlar om sorg, så kan jag inte tänka mej något tillfälle som man ska låta bli att kommentera text. Skriver jag om mina skulder hos kronofogden tex,  så får jag räkna med att det finns läsare som reagerar negativt och tycker jag är en slarver och skit som har såna skulder. Har de kommenterat så kan jag bemöta och förklara. Skriver jag att jag går på soc, så finns det säkert läsare som anser att jag inte borde göra så. Vi kan diskutera det. Att jag skriver om den misshandel jag utsattes för, finns säkert de osm anser att sånt pratar man inte högt om. Vi kan diskutera det med
Jag hävdar att alla har rätt att tycka och uttrycka sina åsikter. Men man ska sköta det snyggt
Olikheter berikar.

4 kommentarer:

LillaTuss sa...

Ja vad ska jag skriva här då? De som bloggar har oftast ett tydligt syfte med det. De vill nå ut med t.ex. mode. Andra vill dela med sig och få respons men då får man tåla responsen och vara vuxen nog att svara även på den och inte bara på de gulliga kommentarerna. En period var jag jäkligt arg, besviken, ledsen osv... då skrev jag en del inlägg som jag nog inte borde ha skrivit. Jag raderade dem... och det berodde inte på kommentarerna. Jag kom på att jag nog varit lite väl utlämnande mot personer som skulle kunna känna igen sig. Taskig helt enkelt. Å där gick min gräns.

Det du skriver om andra forum... jisses säger jag bara. Jag har också varit där och kollat runt efter en del svar och där är det verkligen rakt på sak och inget daltande. Om man frågar/uttrycker sig i ett ämne får man f*n palla att ta emot både ris och ros. Annars kan man strunta i att ta upp ämnet publikt.

Söndagskram får du från mig ♥

Anonym sa...

Du är så klok och jag beundrar dig mycket! Du är rättfram och har en jävlar anamma! Har läst lite här och vet att du kämpar på i ditt liv på olika sätt utan offerkofta.
Angående det du skriver håller jag med dig fullt ut.
Jag blir så trött och samtidigt full i skratt när medhållarna helt okritiskt kommer med sina kramar kramar kramar och ska trösta med kommentarer typ "bry dig inte om den elaka kommentaren för du är faktiskt bäst på allt och alla andra är bara avundsjuka på dig" när någon fått en kommentar som inte smeker medhårs.

Detta återkommande med avundsjuka tycker jag är hysteriskt roligt för oftast kan personen vara både arbetslös och fattig och leva ett väldigt torftligt liv så vad alla skulle vara så avundsjuka på har jag aldrig riktigt lyckats klura ut.
Märkligt är det i alla fall.

Malin sa...

Oj Anonym, vad glad jag blev nu. Rörd faktiskt. Jo men visst är det så. Vad finns att vara avundsjuk på? Men det är väl et lätt ord att ta till när man inte kan skriva att - jo du förstår människor retar sej på dej för att....Eller - människor har rätt att tycka olika och att uttrycka det, eller vad man nu vill säga egentligen. Sen finns det säkert de som genuint anser att de som tycker annorlunda är avundsjuka. Roligt att höra att du läser här ibland och väldigt roligt med en kommentar.

LillaTuss sa...

Svar: Kan trösta dig med att jag tjöt redan i väntrummet. Idag har jag varit och tagit nya prover i svinottan eftersom två av de jag tog i torsdags inte var "perfekta". Doktorn är fortf inne på spåret kompartmentsyndrom i vaderna men verkar inte utesluta något förrän han kollat ordentligt. Han lovade att inte släppa mig och jag kommer fortsätta tillhöra smärtteamet. Kram och tack för din omtanke ♥