Välkommen

Jag skriver inte om ett bestämt ämne, utan om det som faller mej in, eller retar upp mej just vid skrivtillfället.

Det kan vara dagsaktuella händelser, något jag läst om på Familjeliv, det kan handla om misshandel eller blommor. Vad som helst

lördag 12 juni 2010

Mini

Det var här jag skulle skriva om hur kul det är att bli mormor.
Jag skulle skriva om lyckan och glädjen i att sitta med en liten bebis i famnen igen.
Längre fram skulle jag skriva om hur Mini och jag hittade på olika saker tillsammans.

Det är kul att bli mormor, det är en stor lycka och glädje att få hålla en bebis i famnen igen.
Jag fick uppleva det under några få timmar förra veckan.

För att ta det från början så fick J veta att hon var gravid i november. Hon ringde mej direkt och berättade att hon hade plussat.
Sedan inleddes en lång väntan. vi fick ultraljudsbilderna i mars och då blev ju den där lilla saken mer verklig.
I slutet av april ringde J och sa att hon hade fått havandeskapsförgiftning, hon måste in till sjukhuset. Kanske kunde de hålla tillbaka den och låta bebisen växa till sej lite därinne?
Det gick några dagar, men på lördag morgon 0443 den 1/ 5 2010 föddes Mini med akut kejsarsnitt. J hade då hunnit få två cortisonsprutor som hjälp för Minis lungor som inte är färdigutvecklade i vecka 26.
Ut kom alltså Mini en liten kille på 500 gram, 30 cm lång.
Han var liten för sin ålder, borde ha vägt närmare 900 gram, men han var en kämpe, tuff och envis. De hade satt respirator på honom för säkerhets skull, men den vägrade han ha, kan själv....
Det visade sej efter några dagar att han hade haft en hjärnblödning. Grad 4 på en 4- gradig skala.
Men på såna här små kan hjärnan reparera sej fint, han behöver inte få några som helst men av detta, var beskedet vi fick. Många , många prematurbarn får hjärnblödning.
Och han repade sej, Och han gick upp i vikt.
Så kom nästa smäll, han fick blodförgiftning.
J tyckte att han var annorlunda till sättet, inte sitt vanliga pigga jag. Hon påpekade detta för personalen som inte höll med henne alls. Hon stod på sej och bad om en läkare, när denne kom visade det sej alltså att Mini hade en sepsis. Inte heller detta är ovanligt hos prematurer. De har så små och tunna kärl och tunn hud och de sticks med rätt så många nålar. Men med antibiotika så blir det bra, så också för Mini. I samband med sepsisen behövde han respirator men den tog man bort igen när han blev bättre. Den hjälp han hade var en maskin som heter c-pap. Den sitter över näsan och blåser in luft för att hjälpa bebisen att andas, man kan även sätta till syre i den. Det hade dock inte Mini vid det här tillfället.
Han blev mycket bättre och så en dag ringde J och sa att han skulle flyttas från Östra till Näl dagen efter.
Den 26/5 flyttade så Mini lite närmare hemåt. Nu skulle jag kunna åka och hälsa på honom var tanken. Jag skulle åka på helgen för jag jobbar ju hela veckan. Men på helgen var J och N sjuka i förkylning och kunde inte var med Mini själva, så vi träffades här tillsammans med syster M och fikade och pratade och kollade in små kläder i strl 40 som Mini fått av J:s svägerska.
På måndagen ringer telefonen hysteriskt, hemtelefonen, mobilen, hemtelefonen osv....
Jag låg och vilade och tänkte att det var som vanligt, någon som bara ville prata lite skit en stund.
Men, det var J,hon hade skickat ett sms: ring så fort du ser detta.
Jag ringde, Mini har haft en ny hjärnblödning, han har ingen hjärna kvar, säger hon.
Det gick inte in i mej, hon driver med mej, tänkte jag.
Men vad har hänt? är du säker? vad har de sagt? är du säker, är du säker?
Kan du komma imorgon, undrade hon, ingenting hade kunnat stoppa mej från det, såklart jag kommer.
M och jag åkte in, K, lillebror klarar inte av att följa med en god vän till M körde oss och för det kommer jag att vara henne evigt tacksam.
Mini ligger i sin kuvös när vi kommer in. Inte ser han sjuk ut inte. Grymtar, fäktar med armarna, suger frenetiskt på nappen, försöker titta, men det är lite för ljust.
Vi klappar och tittar, tar foton, filmar. Klappar lite till. Vi sitter ute en stund och pratar. Hela tiden väntar jag på att få höra att doktorn sett fel, det är inget fel på Mini.
Vad kommer nu att ske? Det är bestämt att inga livsuppehållande insatser ska sättas in och dan därpå ska han tas ur kuvösen och c-papen ska bort.
Jag åker hem igen. Gråter på kvällen och väntar fortfarande på samtalet som ska ge mej besked om att allt detta är fel, att Mini mår bra.
Jobbar inte nästa dag, vill finnas tillgänglig hela tiden om J försöker nå mej. Hon ringer på eftermiddagen och undrar om jag kan komma in. De vill att jag är med hela tiden.
N kommer och hämtar mej. Vi sitter i bilen och pratar inte om Mini så mycket, mest om annat, känns skumt, men nödvändigt.
Direkt när vi kommer in så går vi till kuvösen. Föräldrarna klär på Mini de små kläderna i strl 40, de är på tok för stora. Vi får rulla upp ärmar och byxben.

Oh vad söt han blev i de där kläderna.

Vi går till ett föräldrarum alla tre, J bär Mini. Han , J och jag ligger i sängen tillsammans.
Minis pappa behöver långa pauser från rummet och går iväg ibland.
Jag filmar. Mini ligger och kollar på världen med sina knallblå ögon. Jag
tar en mängd foton också, foton som nu är något av det mest värdefulla jag äger. Vi pratar och gullar med honom. Klappar, tittar, pussar på honom. J ligger med honom på bröstet större delen av kvällen. En stunds paus behöver även en mamma och då ligger han hos mej. Lille killen, luktar så gott och är så mjuk och fin, så perfekt. Liten, jo visst, men ändå mer än dubbelt så stor, han väger drygt 1100 gram nu.
Han får mat genom sonden i näsan, mammas mjölk såklart. Ny blöja är ett måste märker vi. Allt man gör med honom är jobbigt för honom, så vi försöker hantera honom så lite som möjligt. Under natten ligger Mini på en kudde intill sin mamma. Hon håller om honom, jag håller honom i handen. Han håller mitt finger i ett hårt grepp och trycker fingret och handen mot sitt bakhuvud. Vi är nära varandra.
Ingen sover mycket den natten, det kan vi göra sen känns det som.
Nu vill man få så mycket Mini-tid som möjligt.
Jag tittar och tittar på honom, försöker få så mycket bild av honom i mina ögon att den aldrig ska lämna dem. Klappar, smeker, pussar, sjunger för honom, gamla sånger som jag sjöng för mina ungar när de var små.
Vi hör att han blir sämre i andningen och mitt på dagen nästa dag tror vi att det är dags.
Han slutar andas en lång stund, men kommer tillbaka igen.
Sköterskan säger att så här små barn kan hålla andan otroligt länge och det kommer vi att bli varse.
Föräldrarna behöver vila en stund och jag sitter med Mini i famnen, han slutar andas.
Inte nu, säger jag till honom. Du får inte dö nu när inte mamma är här, du måste vänta.
Så kommer andningen igång igen.
Många gånger märker vi att vi har hållit andan, eller att vi andas åt honom. Jag känner så väl igen det sen min son hade bronkiter när han var liten. Man försöker ta de djupa andetagen åt dem.
Varje gång som vi är i ett långt uppehåll tror vi att det är sista gången, varje gång kommer andningen igång igen.
Men en förändring sker, det blir tätare mellan uppehållen och utan att någon säger något känner jag att vi alla förbereder oss på att det snart är slut.
Vi räknar. Sekunder som uppehållen varar. 10 sekunder, 30 sekunder, 8 sekunder. 1 minut.
(Det längsta är mycket långt, men det skedde tidigare på eftermiddagen.)
Minis pappa räknar och säger så....nu har det gått fyra minuter. Vi ska vänta tills det gått fem.
Så är vi där. Det har gått fem minuter sedan Mini slutade andas. Han lever inte längre.
Nu kan vi släppa ut alla tårarna. Under alla timmar vi suttit därinne har vi gjort mycket, men gråtit har vi inte. Nu går det att sörja.
Mamma och Pappa behöver en stund för sej själva och går ut. Jag lyfter upp Mini och sitter med honom i min famn, sjunger för honom.." ack hur skönt somna in.." och " so, ro lille venn" samma sånger som jag sjöng för honom tidigare och, får jag veta, hans mamma har sjungit för honom ända sedan han föddes. Samma sånger som jag sjöng för mina barn när de skulle sova.

Prästen som suttit hos oss i flera timmar, och sköterskan går båda ut och lämnar Mini och mej ensamma. Jag sitter där med honom i famnen och försöker ta inatt han är död.
Ena ögat rör sej, oh himmel, de har gjort fel, han lever.
Men, nej, kanske blinkade han en sista gång till mormor, kanske var det min fantasi, jag vet inte, men han är död. Redan lite svalare på huvudet och fötterna.
Jag får sitta där i ro en stund, pratar med den lille, både med och utan ord.
Känner hans tyngd i min famn, hans huvud mot min arm, han ligger helt perfekt där.
Pussar på honom och lägger mitt ansikte mot hans huvud.
Så knackar det på dörren och en läkare kommer in. Han ska fastställa dödsfallet.
Så fint och försiktigt knäpper han upp tröjan på den lille och lägger stetoskopet mot bröstet på honom.
Han lyssnar länge, länge. Ännu en gång kommer känslan: de har gjort fel, han hör att hjärtat slår. Men jag inser ju att han måste lyssna under en viss bestämd tid för att allt ska gå rätt till.
Jag frågar doktorn om det är så som jag tror, måste han lyssna under en viss tid för att vara säker? Jag vill inte att föräldrarna ska känna det jag nyss kände. Vill att det ska sägas högt i rummet. Jo, säger doktorn, så är det.
Han tar bort stetoskopet och knäpper ihop Minis tröja igen.

J sitter på sängen med den lille i famnen. Jag tar kort. Senare så undrar jag hur jag orkade, hur jag klarade att fota mitt döende och sedan döda barnbarn?
Dels var det ett måste, dels så kan jag på något sätt distansera mej när jag har kameran framför ögonen. Livet hade varit om möjligt ännu tommare nu om jag inte hade haft de här fotona att titta på varje dag.
Så, jag plåtar, bild efter bild, på min dotter och lille Mini. Det var inte de fotona jag hade tänkt mej skulle ligga här i datorn, här skulle jag ha mängder av kort på Mini, kort när han ler, sitter, står, går, ja allt som en liten unge gör. Nu ville livet något annat och jag har bara att böja mej.

Så ska han badas, mamma gör det själv. Hon vill göra allt. Jag står där och tittar på den där lilla nakna ungen i baljan, så perfekt, alltså.
Efter bad klär J på honom de söta blåa kläderna igen, jag tar fler kort, nu ser man lockarna i det fuktiga håret på honom. Söta lilla bebis.

Föräldrarna vill ha en ensam stund med lilleman, så jag går ut i köket en stund.
När jag sedan kommer tillbaka till rummet är Mini borta. De har lagt honom i babyliften, bäddad med det fina täcket som han fått, och så har personalen burit ner honom i kylrummet.
Vi åker hem, mitt i natten. Hårdrock på hög volym i högtalarna. Sjunger med en stund, sitter tyst och låter musiken inta mitt huvud, fylla det med något annat en stund. Vi skiljs åt, Minis föräldrar åker hem till sej. Jag skyndar mej att slå på datorn och pluggar in kameran.
Sen sitter jag och tittar på filmerna och bilderna igen och igen.
Jag gråter inte, jag ler, det är en underbar liten unge jag fått ha i mitt liv en liten stund.

Nästa dag pratar jag med Minis moster M.
Hon är ledsen sålklart, och även över att hon inte fått hålla honom, bara klappa på ett ben då när vi hälsade på vid kuvösen.
Dagen därpå får jag ett sms : Imorgon ska jag få hålla Mini, står det.
Systrarna ska åka in till sjukhuset och hälsa på lillen. Det kan man göra varje dag om man vill, bara man bokar ett anhörigrum först. Det känns väldigt skönt att veta.
Jag pratar med M när hon varit därinne, det har varit fint, säger hon.
Dagen efter har hon Miniabstinens, hon vill hålla mer. Jag förstår henne så väl.

21 kommentarer:

Camilla sa...

Jag beklagar så vad som hänt din familj. Jag bara föreställa mig den smärtan som ni känner, och jag hoppas att ni en dag får känna glädjen med ett barn (och barnbarn) som stannar kvar!

Anonym sa...

"Beklagar Er sorg" brukar man ju säga vid sådana här tillfällen, men efter att ha läst vad ni har skrivit känns det som att det finns inget att säga för inga ord kan hjälpa Er sorg. Därför skickar jag Er tusen styrkekramar och jag önskar innerligt att ni och speciellt du J ska finna glädjen igen och styrkan att gå vidare. Jag tror på ett liv efter detta och jag vet att du J en dag kommer att återse sin älskade son även om det tar lång tid så finns han där och väntar på dig. Ta hand om dig min vän!

Malin sa...

Tack så mycket.
Vi tror att vi kommer att få träffa Max igen.
I mitt brev till Max, som jag skickade med i kistan har jag bla skrivit att tiden kommer att gå så fort för honom till vi ses igen så han hinner bara ropa " Men mormor,var ÄR du?" så finns jag där hos honom. Och att han ska tänka ut bra bus som vi ska göra och vilka sagor vi ska läsa tillsammans. Jag ska berätta för J vad ni har skrivit, hon kommer att bli glad, Malin

Anonym sa...

Jag finner inte ord...läser med tungt hjärta vad du berättar å tårar rullar hejdlöst här....ingen föräldrer ska behöva överleva sitt barn..Låter futtigt,men jag beklagar er oerhörda sorg..bamsekram
Pregga

Anonym sa...

Det där måste ha vart jobbigt, förstår inte hur ni klarar det. Jag grät igenom hela texten.
Måste styrkekramar från mig med!

Malin sa...

Tack så mycket till er som kommenterat.
När jag läser det ni skrivit så gråter jag. Detta att människor har så vänliga ord att ge till främlingar.
Man måste klara det. Så är det.
Naturligtvis är det allra jobbigast för J och hennes man. Jag jobbar och har fullt upp på dagarna, träffar en massa olika människor och för en del berättar jag om Mini. Också ett sätt att bearbeta.
Tack igen, Malin

Anonym sa...

Sa otroligt fint skrivet. Jag grat en hel del nar jag laste detta. Sa vackert om an sa hemskt. Har varit med tva ganger da tva av mina syskon forlorade varsitt barn. Jag kan forsta. Ville bara saga att Mini har en otroligt fin mormor.
Julia

Erika sa...

ÅÅÅ men vad vackert du skrivit om ditt barnbarn. Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en text förut. Så otroligt vackert. Man kan verkligen se framför hur allt går till.

Otroligt många kramar till er alla..

camilla sa...

Sitter å gråter å gråter! så fin skrivet! har en dotter som är född i v 24+4 när ja läser så är det precis som ja skrivit fram till att eran mini får sepsis. Kallar även min dotter mini... beklagar verkligen! många kramar till er!!

Madde sa...

Åhh, vad fint skrivet av dig, om ditt älskade barnbarn. Tårarna rinner ner för mina kinder. Du verkar vara en stark person, det är inte alla som skulle orka skriva och berätta som du gjort. Tack för att du delat med dig av er historia. Många varma kramar till dig och till din dotter och hennes man.

Jenny sa...

Hamnade här efter att ha gått via din dotters sida på Familjeliv. Otroligt fint skrivet. Tårarna bara forsar. Är faster till en liten tjej som lämnade oss i mammas mage i v 39. Det är bara för grymt. Sitter själv gravid i v 38 nu och nojar och oroar mig.

Vill iaf, liksom alla andra här, tacka för den fina berättelsen.

Malin sa...

Tack Jenny.
Varje gång jag får så här fina kommentarer så stiger tårarna i ögonen på mej. Att andra kan känna så för en och att ni som läst tycker att skrivit fint, gör mej rörd.
Så ledsamt att höra om din lilla brorsdotter.
Hoppas nu allt går bra för dej och att du snart sitter me en egen liten bebis i famnen.
Kramar Malin

Zafiraty sa...

Tittade in på din pres genom familjeliv efter att vi pratat lite i forumet igår (om sömnen)... Och så såg jag länken till din blogg, och läste detta.

Jag klarade inte ens av att läsa allting för jag började storgråta och få ont i huvudet, jag känner verkligen med din dotter, hennes man och dig, vilken oerhörd smärta att förlora ett litet barn. Jag kan inte säga något som får er att känna er bättre men jag hoppas och ber att det blir lättare med tiden för er alla.

Kramar

Jacqueline sa...

Jag försöker hålla tillbaka tårarna. Jag beklagar, jag är tom på ord. Jag hoppas att Max föräldrar och anhöriga kan nu titta framåt, Max har det fint, han är nu lugn, han kan inte få ont längre. Många styrkekramar till er allihopp!

Jessica sa...

Vet inte vad jag ska skriva, det här berörde mig djupt i alla fall, ett antal tårar faller för er nära anhöriga och lilla Mini.
Läst att J är gravid igen, (familjeliv), hoppas ni snart får njuta av en baby som orkar stanna kvar i livet.
Mini verkar varit en sann kämpe som trots allt orkade så länge. Förstår att han lämnar en oerhörd saknad efter sig.

Jag och mannen försöker och planerar själva för barn, vilket inte riktigt vill ta. Hoppas på baby i år eller nästa år. Hoppas på en problemfri graviditet och frisk baby så småningom - en med kämpaglöd som Mini...

Anonym sa...

Sitter och gråter till din text med min 3 månaders på magen. Att det kan få händA såna saker.. jag hoppas ni hittar de som gör att ni orkar er igenom detta. för nu kan framtiden bara bli ljusare för er. Bästa hälsningar/ Je

Anonym sa...

Gud, jag gråter när jag läser er historia. Den är väldigt vacker och rörande.. Och jag beklagar sorgen djupt till er alla.
Lilla Mini vila i frid..

Emmi sa...

Jag har själv gått igenom liknande. Födde en son i v.23 som levde i sin kuvös i 6 veckor. Sedan lämnade han oss. Han klarade sig utan hjärnblödning vilket var ovanligt, som sagt prematurer får lätt det. Men han fick infektioner och det var tillslut det som ställde till det. Vi fick ingen chans att ha honom mot vårat bröst under tiden han var vid liv, något som är så otroligt tungt även idag (han föddes & gick bort okt-nov 2008) Men dom 6 veckorna med honom var ändå dom bästa i mitt liv. Vi har fullt med foton som vi tittar på varje dag. Vi och vår son, hans lillebror på 11 månader hälsar på hans grav ofta och det kommer vi alltid göra och berätta för honom om våran lille William när han blir stor. Ville bara dela med mig lite av mitt, för att visa att det finns fler här ute som gått igenom nästan samma sak. Det kan vara skönt att prata med någon som vet vad ni gått igenom. Jag beklagar eran sorg!

sosso sa...

Så fruktansvärt sorgligt.... Jag hoppas att jag slipper uppleva detsamma. Ingen ska behöva begrava sitt barn eller ännu mindre sitt barnbarn. En STOR kram till er alla, tills vi ses i vårdagarna!

Anonym sa...

Beklagar sorgen, det var svårt att läsa texten när tårarna rullade nedför mina kinder....Kram till er //Snorkan

Malin sa...

Tack till alla er som skrivit här, ni skriver så fint och jag blir så himla rörd. / Malin