Jaha, då var julen firad. Eller, ja, den första av minst två jular är firad.
kapten K med pojkvän och jag åkte till Lillstrumpa med familj och åt julbord, massor av godis, hemmagjord knäck och annat.
Och så fick Loppan julklappar, såklart.
Jag hade köpt en snökickscooter, som hon ivrigt provade.......inne på golvet i vardagsrummet. Jo då, det funkade, även om det inte gick så fort då.
Förutom den så fick hon en tröja, trosor med Pippi Långstrump på, en bok, en doktorväska och så ett N i trä, som hon skall ha på väggen eller på dörren till sitt rum. Av kapten K fick hon bland annat tatueringspennor med schabloner till, väldigt roligt. Såna vill jag med ha. tror jag skall köpa ett sånt sett till mej själv. En plansch med favoriterna från Frost ( bästa Disneyfilmen på många år) böcker, kläder och en cd-spelare som man kan koppla mobilen till och spela sina favoritlistor från Spotify på, var några av de andra sakerna hon fick.
Mini fick julklappar, han också. Ett jättegulligt mjukdjur från sin gammelfaster och så ett pirattroll och ett litet lamm av mej. De får stå på graven först till våren, nu är den julpyntat och sen kanske det kommer snö, dessutom.

Loppan  var superhostig, hon har fått astma och det gör hostan enormt jobbig. vet ju jag som har haft astma nästan hela mitt liv. Jag vet ju också att det bästa man kan göra är att prata lite, vara lugn, inte skratta en massa. men försök att få en tre och halvt-åring att vara lugn och tyst....! vi lyckades inte, i alla fall. Trots många försök och trots att vi förklarade varför flera gånger om. Det höll en stund och sen var hon igång igen. Precis som en sån liten unge skall vara.

Mor och far är också sjuka. Pappa är väl i stort sett frisk, förresten, men han har aldrig varit så förkyld förut, säger mamma. Hon är superdålig, med hosta, huvudvärk och allmänt hängig.
På grund av detta utsätter vi det andra julfirandet. Det får bli till nyårshelgen istället.

Idag har jag legat på soffan i flera timmar, bara sovit och halvsovit. Huvudvärk, typiskt på en ledig dag. Nu, under eftermiddagen / kvällen tänkte jag ta i kapp sån´t jag inte hunnit när jag jobbat. Ta tillbaka mitt hem från kaos. Dammsuga, torka golv, plocka undan. Eventuellt rensa lite i nån garderob. Jag har ju köpt en del kläder, mer lär det bli om jag känner mej själv rätt, och då får annat utgå. Garderoberna växer ju inte, precis. Och jag har ju köpt nytt för att använda det och för att jag inte ville ha det som fanns kvar, liksom. Nåväl, det blir nog bra med det också.
Ledig imorgon också, sen jobb lördag till tisdag och så tre lediga dagar igen ( om inget händer) Det kommer nog inte att inträffa nån mer gång, så jag tänker njuta. Från januari byter jag mina lediga dagar från onsdag och fredag till onsdag och torsdag istället. Det innebär att Kapten K och jag kan gå till gymmet och träna en dag i veckan åtminstone. med lite tur vill hon dessutom gå på Yogan på måndagkvällar. Jag har tänkt att jag skall sluta tjuga- kvart i åtta och åka direkt dit från jobbet. Yogan är så otroligt nyttig, både för kropp och själ, så jag vill verkligen gå på den. Ja, vi får se.
Nu lite kaffe och sen skall jag ha en date med snabledraken

Idag var det jordfästning för min svåger.
En vacker minnesgudstjänst i Grebbestads kyrka.
En enkel vit urna med hans aska i, stod på ett bord som förutom en blå duk var klätt med ett sjökort över kusten här utanför. Bredvid urnan stod ett fint foto på honom och där fanns ett foto av ( om jag minns rätt) hans pappas trålare, plus en del saker förknippade med havet. Stenar, en boj i glas, bland annat. Saker som min syster lagt dit och som alla påminner om honom. Runt foten på urnan låg en enkel krans av röda rosor och på golvet nedanför bordet låg en annan blomsteruppsättning.

Det var enkelt, avskalat och vackert.
Prästen, som var en god vän till min svåger, pratade bland annat om hur svårt det kan vara att tro på att det finns en god Gud när man sitter i kyrkan och skall ta adjö till en man som var mitt i livet.
Loppan, som som vanligt uppförde sej exemplariskt, undrade en del: vem var han som hängde på korset i altaret?( det har vi förklarat förr, men jag tror det kan behövas fler gånger) varför hänger det en båt i taket? varför gjorde prästen så där? ( höll upp pek och långfingret medan hon höll välsignelsen) vad var det för ljud som lät? ( kyrkklockorna) varför ringde de? var är morfar? ( han satt lite för sej själv, för han är så himla förkyld)
Har S på sej glasögonen i urnan? Nä. Varför inte? För att de inte behövs när man är död.
På väg ner till gravsättningen säger ungen:
- Jag hoppas att de tar upp honom ur burken ( urnan)
Jag svarade, - Ja fast det gör de inte.
- Nä, men jag hoppas.
-Fast det gör de inte.
- Nä, men jag hoppas!!!!
Efteråt så åkte vi till min systers hus och fixade kaffe till gästerna. Eller, jag fixade kaffe, mamma och min lillsyrra fixade fikabrödet. Och sen var huset fullt av folk under rätt så många timmar.
Jag satt med min lilla familj, mina döttrar ( min son var inte med) Loppan, såklart, mamma( pappa var bara med i kyrkan eftersom han var så förkyld)  och en väninna, som är systerdotter till min svåger. De andra gästerna satt i ett intilliggande rum, vilket var bra för mej, som har svårt att höra när det är många som pratar och om jag inte sitter nära den som säger något.

Nu är jag hemma igen, skall se på nån film, tror jag och fixa lite mat.Jag lagar nästan ingen mat längre, jag äter på restaurangen varje jobbdag istället. Bekvämt och skönt för mej som inte gillar att laga mat.
Jobbet funkar fint. Nu har vi jobbat ihop oss, blivit ett team. Men, vi är bara fyra, istället för de sex vi var frän början. Två  stycken var praktikanter, som skulle fått provanställning, men det fanns för lite att göra, ansåg chefen och de fick gå. De gjorde förvisso inte så mycket, de stod mycket och pratade, satt och vilade, höll sej i matsalen och kom inte ut och gjorde nåt i disken om det var lite i matsalen, tog inga egna initiativ. Om jag har lite att göra i disk och matsal, så fixar jag andra saker. Tex skurar av stolar, bänkar, putsar av glasrutor, städar golv, städar personaltoaletter, servar med bestick, brickor och glas, jag har alltid jobb. Men de här två, de satte sej bredvid mej när jag städade och tittade på.
Men, även om de inte gjorde mest, så känns det att de är borta, nu ligger ju allt jobb på oss andra istället. När vi tidigare var tre som jobbade måndag, tisdag, så är vi nu två och självklart märks detta.
Men, det går, det får gå.
Jag sover om en sten om nätterna, inga sovmediciner behövs. Jag kommer hem vid nio, kollar datorn, tar nåt att äta, lägger mej vid halv elva och läser en liten stund. Sover till nio nästa morgon och går till jobbet vid elva ( börjar tolv på vardagar) Så här hemma händer inte mycket, inte.
Idag har jag fått tvättat, burit ut returgrejer, strukit ett par gardiner, vikit kläder, diskat och skurat badrummet. På fredag hoppas jag hinna dammsuga och torka av golven. Kanske få upp de få julpyntgrejer som jag har. Nån gran blir det inte i år heller. Ser ingen större mening med det, faktiskt.

Som tur är så har vi ju slutat med julklappar sen ett antal år tillbaka, vi köper bara till Loppan. Och jag har köpt några till henne, har några till i åtanke och hoppas kunna fixa det på lördag morgon innan jag börjar jobba.
Jag har shoppat till mej själv och det är så gott. Jag hade inte köpt kläder på fyra år, så nu var det på tiden.Tre klänningar, 6-7 t-shirtar, lika många linnen, en långärmad t-shirt och en tunn kofta
1par
joggingbyxor, boyfriendfit och några varma tröjor också. Har ögonen på en svart kofta också, men har inte bestämt mej ännu. Men sen skall jag lugna mej ett tag.Det är inte helt lätt att ha HM mitt emot där man jobbar, inte. Jisses vad mycket jag vill ha. Höstfärgerna är verkligen mina färger, dessutom, vinrött, grått och mörkblått.
Men om en vecka blir det rea och då är det halvt pris på mycket och det är ju förbannat retligt att ha betalat fullpris på nåt man kan få för halva. Den svarta koftan vet jag inte om jag vågar vänta ut, risken är stor att jag ingen får i så fall. Men jag skall fundera lite till först.

Genomtrött

Ok nu har jag jobbat i tre dagar, men det känns som tre veckor
I kroppen och på min trötthet, alltså. Jobbet är det inget fel på.
En hel del barnsjukdomar, om man kan kalla det så, finns det dock. En underdimensionerad diskmaskin, åtminstone när det är så mycket folk som det var idag, en underdimensionerad varmvattenberedare som dessutom är enfas, jag var säker på att man kopplade på trefas när det går såna mängder vatten, men det hade visst ingen tänkt på.
Nåväl, det blir trefas på måndag.
En massa annat som kommer på måndag också, sånt som folk inte tänkt på att det behövs, eller behövs mer av. blir nog bra det.

Idag var vårt eldprov. Invigningsdagen på Shoppingcentret och mängder med folk. Otroliga mängder. Och vansinnigt många av dem åt mat. Lägger man till en diskmaskin som krånglar då och då och brist på varmvatten, så fattar alla att det blev totalstopp för oss i disken ibland. Vi löste det, alla restauranger var vänliga och blev inte irriterade när det tog tid att få nya tallrikar mm. och vi jobbade på som attan för att alla skulle vara glada och nöjda.
Får väl se vad morgondagen ger. Nu skall jag i alla fall slänga ner den här kroppen i sängen och sova fram till klockan sju, natti

Ja, då var jag med jobb.
Fast och på heltid.
Inte helt det jobb jag var på intervju för, men på samma företag.
Jag hade sökt kassajobb på en restaurang, nu kommer jag att jobba som restaurangbiträde istället.
Ta hand om disk, se till att det finns rena tallrikar, bestick och glas framme. Hålla rent och snyggt och förmodligen blir det en del kassajobb dessutom.
Jag ser fram emot detta. jag behöver ett jobb där jag får röra på mej, och det lär jag få göra nu.
Börjar nästa vecka. jippie!

Jag skall inte dra för stora växlar på detta nu, inte förvänta mej för mycket.
Men jag har blivit kallad på jobbintervju. Döm om min förvåning när jag öppnade mailen i morse och såg att en arbetsgivare ville träffa mej.
Visst jag var på intervju i somras och fick ju det jobbet, ett jobb som jag verkligen stortrivdes med, men detta är första gången jag fått ett sånt här svar på ett jobb jag sökt genom att skicka CV och personligt brev.

Detta visar att man, även när man varit arbetslös i många år, kan bli utvald. Att man inte skall ge upp. Det har jag i och för sig aldrig gjort, heller. Men det har känts rätt så hopplöst, det skall medges. En intervju är ett steg längre, samtidigt så är det ingen garanti. jag sa till en tjej här på förvaringen så sent som förra veckan, att jag nog skulle må väldigt dåligt om jag fick en intervju, fick förhoppningar och sen ändå inte fick jobbet.

Så försiktig optimism är det som gäller nu. I slutet av veckan vet jag!

Att hedra de döda

Idag var vi i kyrkan. Min mamma, min storasyster, Lillstrumpa, Loppan och jag. Vi går varje år sen Mini dog. Lyssnar på musik, sjunger psalmer och hör prästen tala om att sakna, hur liten mening det finns med döden, hur vi skall ses igen, nån gång.

Och så tänder vi ljus för de vi mist. Det var jobbigt i år. En dryg vecka sen vi miste S och att se in systers sorg är hjärtskärande.
Jag satt där och tårarna föll. - Gråter du, frågade Loppan. - Ja, svarade jag. - Varför? - Jag är ledsen. - Du skall inte gråta, sa hon och torkade bort mina tårar med en näsduk.
När prästen bad en oändligt vacker bön frågade Loppan: - Ber prästen för min Mini? Ja, sa jag det gör hon.

Före Gudstjänsten var vi på kyrkogården och fixade Minis grav

Jag fixade inte så mycket, jag lekte med Loppan och så gick vi och hälsade på andra gravar, min farfars, min farfars far mfl släktingar i familjegraven och min bäste vän Anders.

Loppan och storebror

Det brann många ljus på Minis grav. Bland annat i pumpan som hans mamma har skurit i så fint mönster.

Jag lyckades samla mej och sökte två jobb på fredagskvällen.
Ett på Mc Donald´s, som skall öppna i Munkedal och ett på ett företag som säljer uterum och växthus.
Jag hade ett långt samtal med min syster. Hon berättade om de sista timmarna, döden, sorgen. Vi pratade om vad som händer efteråt. Jag har bestämt mej för att min tro är att vi, eller våra själar då, vandrar vidare. Min svåger kommer att träffa Mini och kunna finnas där för honom. En dag kommer jag att återse dem, i någon form, någonstans.
Jag tror inte på någon Gud. Gud är ett påhitt för att hålla människor i schack. Läser man Bibeln, vilket jag självfallet har gjort, så blir det väldigt uppenbart.
Det finns de som påstår att de som tror på Gud är svaga människor. Jag vet inte. Jag vet bara att jag tror på mej själv och min egen förmåga att lösa de situationer och problem som uppstår.

I morgon blir det mer jobbsök. Då skall jag till förvaringen. Jag hoppas att jag kan sitta ner några timmar i alla fall. Inte helt lätt att skriva personliga brev på en dator medan man går omkring.
Då jag dessutom hela tiden måste ha musik på för att över huvud taget kunna koncentrera mej, blir det ännu svårare att gå omkring. Jag brukar sätta igång musik på Youtube. Ett helt album med musik jag gillar, främst 70-tals rock.
Det sitter ju ett gäng killar och spelar dataspel tillsammans och hojtar tvärs genom rummet till varandra. Inget jag klarar av att lyssna på i längden, då får det bli musik.

Så blev det vintertid. Jäkligt onödigt, tycker jag. Förvisso är jag glad över att få tillbaka min timme som jag förlorade i våras,men det är väl också allt.
Jag tycker att de kunde ta och dra fram klockan nästa vår och sen låta den vara framdragen för alltid.
Då kommer det att vara ljust lite längre på eftermiddagarna, detta till stor glädje för alla som jobbar. Mitt i vintern spelar det väl mindre roll, men vår och höst gör det ju att de kan spendera tid ute efter jobbet och inte bara gå från inne på jobb till inne hemma.
Det har regnat järnet. Hur mycket vet jag inte. Min regnmätare var överfull. Men det är vatten överallt. jag har sett filmer på översvämmade vägar, översvämmade hus och på halmbalar och ensilagebalar som flyter iväg från gärdena i full fart i det strömmande vattnet.

Bilderna är från den grusväg jag delar med mina grannar. Över vägen går motorvägen. Så här såg det ut i fredags eftermiddag. Efter det steg vattnet väldigt mycket mer. När jag gick dit i går kväll för att se hur högt det hade varit så syntes det att vattnet gått långt förbi där jag stod när jag tog det här fotot. 10 -15 meter bakom där jag står och detta i en uppförsbacke. Det har hänt förut att vattnet varit väldigt högt, många gånger. Men då har det varit is i bäcken som rinner på höger sida på fotot, och snösmältning plus regn. Jag har aldrig på de 30 år jag bott här, sett vattnet nå såna här höjder av bara regn.
Idag blåser det, är 13 grader varmt och inget regn. Igår var solen framme. Så nu torkar det upp.