De som ständigt måste tala om hur bra de har det, hur bra har de det?
De som alltid säger att de älskar sina barn, alltså i blogginlägg och dylikt, tvekar de om ifall de gör det eller?
De som ständigt säger att de är så lyckliga, gråter de i kudden?
Är det så att man affirmerar, alltså om man upprepar något tillräckligt många gånger så blir det så / känner man så?
Ja jag vet inte.
Själv känner jag absolut noll behov av att ständigt tala om för världen att jag älskar mina barn. De vet att jag älskar dem. Vill jag säga det till nån, då är det till dem jag säger det. Jag behöver inte bevisa för någon att jag älskar min avkomma.
Inte heller behöver jag tacka dem för att de finns. Något som jag finner oändligt fånigt att göra.De finns pga mej, om någon ska tacka för att de finns så är det väl de som ska tacka mej då?
Vi hade det bra när vi levde ihop, mycket bättre än när deras far levde med oss. Jag behöver inte bevisa det heller för någon annan.
Vi har det bra nu, de är mina bästa vänner, nu när de är vuxna och kan välja om de vill ha mej i sitt liv eller inte.
Faktum är att jag inte känner att jag behöver bevisa något för någon. Jag vet vem jag är, vad jag står för, ungefär vad jag vill och inte vill.
Folk får gärna ha problem med detta, det är inte mitt problem. Folk får gärna snacka, det vet jag ju att de gör helt oavsett vad jag ger ut och inte. Ibland ljuger de ihop saker, ibland ojar de sej över något som är sant. Fint varsågoda.
3 kommentarer:
Ja jag tänker likadant. Det finns ju de som alltid måste säga att de har det så bra med sina barn. Att de älskar sina barn.
Såklart kan man säga så, men måste men....hela tiden, flera gånger i veckan?
Att barnen är så bra och så kloka och så duktiga, när de gör precis så som de flesta barn gör. Det finns inget unikt i att spara pengar från en födelsedag eller jul eller konfirmation för att köpa sej något senare. Eller lägga ihop från flera tillfällen.
Tycker som du; kan irritera mig till max på människor som hela tiden måste ha en uppvisning av sina känslor mot barnen, sambon etc. Att man har en fin relation där barnet/sambon/systern etc på ett självklart sätt känner sig älskad är viktigast, inte att man är ute på facebook och uppdaterar det som status...
Tack för din kommentar.
nej jag har liten förståelse som sagt.
Varför behöver andra få veta stup i kvarten hur mkt en person älskar sina barn, tackar dem för att de finns ( helt främmande för mej, jag har sett till att mina barn finns. Ska nån tacka så ska de tacka mej)
Jag är rätt säker på att man är osäker i sin roll som förälder när man hela tiden måste påminna om att man faktiskt älskar dem
Skicka en kommentar