Tårar.....

....av skratt.
Det blir det lätt när ungarna och jag ses.
Värst är nog Lillstrumpa och jag.  Vi kan få såna skrattattacker att tårarna sprutar och jag får astma.
Hysteriska skratt som inte går att stoppa med viljan.
Vi fick ett i bilen i söndags kväll.
Får se om det går att återge?  Det blir ju sällan lika roligt när man ska ber'ätta om det.

Vi satt i bilen, på väg hem från mor och far och jul nr 2, Kapten K, hennes särbo och Loppan där bak.
Men när vi satte igång märkte vi inte att det fanns fler i bilen. De varken hördes eller sågs över våra höga skrattorkaner.
Bakgrunden till våran munterhet är följande:
Jag, som alltid varit strikt i färger, inredning mm har utvecklat en vurm för glitter, starka färger och , ja saker som glittrar. Jag tror att det bor en skata inom mej. Detta sa jag till min mor när vi var och handlade på Happy Price senast. Jag har ju en glittrig period sa jag. -Ja vi får hoppas att den snart går över, säger min mor.
Detta berättar jag för alla i bilen. Och samtidigt så säger jag att jag inte fattar  varför hon bryr sej, det är ju inte som att jag går omkring i glittriga kläder och en massa paljetter.
Nä, men det borde du, discokulan Malin, kommer det från Lillstrumpa. Som fortsätter - Du borde ha Stayin Alive som themesong när du går på Ica.
 Jag ser framför mej hur jag går i takt med musiken, iklädd glittriga kläder från topp till tå, på Ica.
Nu skrattar vi så tårarna sprutar. - Och så har du en discokula ovanför dej, fortsätter hon.
- Va? Jag trodde du kallade mej discokulan för att jag är tjock, sa jag. Sen sa inget något på en stund, förrän Lillstrumpa piper, - sluta innan jag kör av vägen. Vid det här laget börjar det bli svårt att andas så jag slutar gärna.
När jag tänker på den här lilla stunden så rycker det i mungiporna på mej, men jag inser hur svårt det är att få andra att se det otroligt roliga i att jag är en vandrande glittrig discokula.
Men nu vet ni, nivån är låg. Ju tröttare vi är, desto lägre är den