I våras fick jag plötsligt väldigt ont i en framtand.
Olidligt ont, kunde inte ens borsta den. Kom helt oväntat.
Fick en akuttid och det visade sej att jag hade en infektion i en lagning. Eller, pga en lagning?
Jo, pga en lagning i min ena framtand så hade det blivit en infektion. Fast det var ju flera år sen jag lagade den tanden? Dåligt utfört jobb? Har svårt att tro det, han verkade duktig. Klinikchef var han också. Fast inte här, utan på en annan ort. Nåväl, det blev bestämt att tanden skulle rotfyllas, men före dess skulle det in ett bakteriedödande medel och så skulle vi vänta i sex veckor. Under den tiden skulle jag kolla av med soc om de betalade för behandlingen. Jag gick ju på soc då, under vintern / början på våren. Jag fick klartecken från dem, de skulle betala. När de där sex veckorna hade gått, då jobbade jag och det blev knepigt att få ihop en tid när jag var ledig. Tyvärr. För nu har jag en infektion igen och akutbesöket imorgon får jag ju betala själv, med de pengar jag sparat för att leva på, och det känns rätt onödigt med tanke på att tanden kunde ha varit rotfylld och klar i juni / juli. Men, men, nu är det som det är. Ont gör det och det blir värre hela tiden. Ska bli riktigt skönt att få komma till tandläkaren imorgon eftermiddag.
Men före dess, om jag orkar och inte tandvärken blivit för jävlig, så är det begravning.
Havet tog ju en bekant till mej, K och sen gav havet tillbaka honom. Nu ska han begravas. Äntligen. Stackars familj har fått vänta länge. Flickorna och jag åker till kyrkan imorgon bitti. Det verkar som det blir mycket folk, sa tjejen i blomsteraffären. Hon utgick från hur många handbuketter hon sålt.
Både på gott och ont med mycket folk, kan jag tänka. Skönt för familjen att veta att många bryr sej, jobbigt att möta så många människor när man är i sorg. Begravningsdagen brukar ju vara en väldigt uppenbar dag, tycker jag. Då fattar man att man inte får tillbaka personen, den är död, helt och hållet. Hade inte sorgen drabbat tidigare, så gör den ofta det i kyrkan. Så är det för mej. När jag ser kistan då blir allting så mycket mer verkligt. Då drabbar sorgen med full kraft. Att då behöva möta många människor, skaka hand och lyssna på - beklagar sorgen osv, antar jag kan vara både skönt tryggt och väldigt jobbigt.
Jag längtar efter att krama om A, hans ena dotter, en tjej som tillbringat mycket tid här i huset förr om åren.
5 kommentarer:
Trist att du fått vänta så länge med tanden och jag förstår att det ska bli skönt för dig att äntligen få det åtgärdat. Hoppas det blir bra sen.
Det du skriver om att man inte riktigt förstår att en person är död förrän vid begravningen. Det stämmer till viss del. Trots att jag var hos pappa in i det sista blev det så slutgiltigt på begravning. Just eftersom där var så många andra människor. Såna som inte varit med när han dog. Det var många blandade känslor under den där stunden i kapellet. Skickar en varm kram ♥
" Men det kan ju inte stämma " sa dottern A till mej på kyrkogården idag
Detta kunde inte vara på riktigt, menade hon. För i så fall så har hon ju ingen pappa att ringa när hon behöver råd om val hon ska ta i livet... I detta fallet var ju ingen med när han dog, han var alldeles ensam. Så vi satt ju alla med samma utgångsläge så att säga. Omständigheterna har också gjort att ingen kunnat ta ett farväl på det sätt man önskar att man kan göra. Och det tror jag gör det ännu mer overkligt. När Max dog så var jag ju med, höll hans hand, såg honom ta de sista andetagen. Jag hade ( har ) mängder av foton på honom som död. För mej gjorde det hans död mer verklig, tror jag. Jag var ju inte där på begravningen, de vill ha den för sej själva, föräldrarna, men de kom till mej med foton på allt, kistan, graven, kistan i graven ( och jag hade ju redan fått se foton på när han las i kistan, hur min dotter hade bäddat, alla gåvor och brev som vi skickade med ) För mej så hjälpte det enormt. Jag tar emot och tackar för kramen, den värmer <3 kramar till dej med
Just den där känslan som A beskrev för dig tror jag både du, jag och andra som förlorat en nära känner igen. Om du bara visste hur många gånger jag varit på väg att lyfta luren för att ringa pappa. Berätta att dottern klarade sitt körkort. Berätta att bilskrället inte gick igenom besiktningen men att det kommer lösa sig. Prata om min oro över min kropp. Osv..... Å det där slaget i magen när jag inser att det inte finns nån telefon där han är...
Läste ditt inlägg om hur fin begravningen av Kalle var trots all sorg. Det är märkligt att en begravning kan uppfattas som vacker. Men det är en gåva att kunna känna så. Det betyder att känslorna man hade för personen var/är äkta och djupa och att alla nära gjort sitt yttersta för att göra ett farväl så värdigt och fint som möjligt.
Söndagskram ♥
Ja du min mamma pratar med sin pappa varje dag, säger hon. Han dog 1992, då nästan 100 år gammal. Jag bävar för att bli föräldralös, fy vilket ord, alltså. Har levt i tron att föräldrar finns för alltid på nåt sätt, i alla fall mina....
Ja Kalles familj lyckades verkligen förmedla all sin kärlek till honom i fredags. Jag log varje gång jag såg fotona av honom, för det var bilder med så mycket liv, humor, glädje, så vackra, verkligen valda med stor omsorg.Kramar till dej också <3
Har du mail? Om inte så har jag... inne hos mig. Hör av dig
Skicka en kommentar