Loppan och jag.

Hon är för go min lilltjej, mitt barnbarn, Loppan.

Vi har spenderat rätt så mycket tid ihop nu senaste dagarna.
I torsdags var vi på konsert med Sean Banan
I fredags på konsert med Ace Wilder.
I lördags åkte vi till Hällevadsholm och köpte en massa blommor och sen tillbringade vi eftermiddagen här i trädgården.
Söndag morgon klockan sex, vaknar hon och gråter och skriker: Jag vill ha min Mimi! Så självklart var vi tillsammans på söndagen också. Vi åkte till stranden och solade, åt pannkakor, badade och hade det allmänt busigt i vattenbrynet.
Idag var det bouppteckning för min exman, alltså mina barns biologiska pappa.
Jag var barnvakt till Loppan så att Lillstrumpa kunde åka in tillsammans med kapten k och Sergant J.
Jag hämtade henne på dagis och hon stod vid grinden och hoppade och vinkade och skrek - hej, hej Mimi. Hon hade förvisso bestämt att inga andra barn fick lov att se mej, för jag är hennes Mimi. Detta sades enligt uppgift med ett morrande på slutet. Men, osynlig kan jag inte göra mej när vuxna är i närheten, så dessvärre vet nu barnen på Loppans dagis hur Mimi ser ut.

När vi var och badade så var där tre ungar som inte lyssnade ett dugg på sina föräldrar.Det fanns en svan en bit bort på stranden och en av killarna ( för det var tre killar) gick dit, trots att pappan sa att han inte fick. Väl där började han spotta på svanen. Han träffade inte ,men ändå! Pappan sa inget. Men han sa till barnens mor att hon fick säga till sina barn! ( angående att först en av dem, sen ännu en gick bort till svanen, de var några meter ifrån den) Nä mamma orkade inte säga till dem, sa hon. Hon orkade inte bry sej mer. På vägen hem pratade Lillstrumpa och jag om detta och Loppan undrar vad vi pratar om. Lillstrumpa förklarar att vi pratat om det samma som hon och Loppan diskuterat på stranden, att det finns olika sorters föräldrar och att de vi sett inte vågade säga ifrån till sina barn, men om det hade varit Loppan som gått fram och spottat mot svanen så hade Lillstrumpa tagit henne i örat, satt henne i bilen och åkt raka vägen hem.
Då kommer det från baksätet: Vilken tur att jag redan sitter i bilen då.

Idag är det fyra år sen Mini dog. Runt klockan 20 drog han sitt sista andetag. Vi höll andan, vi räknade, vi visste ju inte. Var detta ett av alla andningsuppehåll eller var det det sista andetaget? Två minuter gick, det hade det ju gjort tidigare. Fem minuter, då kan man räkna med att han är död, hade läkaren sagt. Minis pappa hade koll på klockan och säger plötsligt att det har gått fem minuter. Och då inser vi att nu är det slut. Allt brast då. Före dess fanns ingen tid att vara ledsen, då fanns vara tid att samla in Mini, hans doft, hans ögon, hans prat. Spara för att ha sen. Doften är borta, ögonen, ungen pratet har jag på små filmer och på kort. I 25 timmar hade vi vakat. 25 oerhört härliga, fantastiska, ledsamma, roliga, uppgivna, längtande, förhoppningsfulla, uppgivna och också hemska  timmar. Som tur är kom ju inte alla känslor på samma gång, inte ens i samma timme. Men det är hemskt att höra någon dö, det är hemskt att hoppas att någon skall dö, samtidigt som man önskar att han skall leva och bara fortsätta göra det. Att sitta och hålla andan, när han håller andan. Att timme efter timme tro att nu! nu var det slut och sen bli glad och ledsen över att han dra in luft igen. Påfrestande. Men jag är och förblir glad över att  jag fick lov att vara där och följa med honom till gränsen mellan liv och död. Över fick han ju gå själv, men med min hand i sin och med sin mamma och pappa bredvid, nära, nära.
Nu är Loppan en stor lillasyster och Mini är en liten storebror. Mina älsklingar  

ps den som vill läsa om Mini klickar bara på etiketten med Mini i högerkanten, eller under inlägget här