Igår skrev jag om min skruttiga kropp. Det var inte ett inlägg om hur synd det är om mej, utan om
 ( hoppas jag framgick ) hur jag valt att hantera en sådan kropp.
Jag har haft och har ibland, stunder när jag tycker synd om mej själv, men de är få. Jag har haft veckovis när jag knappt kunnat röra mej pga värk, men för det mesta så tvingar jag mej att jobba på. Jag resonerar och har alltid gjort som så att inget blir ju bättre av att jag klagar, surar, tycker synd om mej själv, värken försvinner inte av det, däremot blir det svårare att härda ut då.
1996 fick jag erbjudande om "lyckopiller " för värken. Nähänä skulle jag inte ha det inte, inga psykmediciner här inte. Ett år senare, efter att flera läkare hade föreslagit samma sak, så började jag ändå ta dem och vilken skillnad. Inte så att värken försvann, inte heller så att jag skrattade mej genom livet, men jag kom tillbaka. Jag själv, sån jag var förr, innan jag gifte mej, innan värken tog över hela kroppen ( den satt bara i rygg och axlar när jag var yngre ) Detta med hjälp av 20 mg liten tablett........
Min inställning till min värk, min kropp och mitt liv har inte ändrats, den har i stort sett alltid varit densamma, bemöt med humor. Men den hjälpte till att orka längre och gav mej  mej själv tillbaka. Nu var det ju långt ifrån värkens fel att jag hade tappat bort mej, det var mitt liv ihop med värken.

Nu är jag en optimist i grunden och jag inser och vet att vi inte är likadana allihop. Vi tolkar på olika sätt det som vi råkar ut för i livet och inget är mer rätt än det andra.
Jag kan bara visa på att en positiv inställning kan hjälpa en att klara vardagen bättre