och undrar och klagar, över hur andra gör så passar jag på att undra följande:
Vad är det med folk som måste prångla ut bilder på sina barn hela tiden?
På facebook och på bloggar.
Ja, jag är inte oskyldig, jag har foton på Loppan här. Det är så sant så. men det kommer inte att vara. Jag har bestämt, för länge sen, att foton på Loppan kommer att förekomma så länge hon är " en unge i mängden" Alltså man ser henne på ett foto och kan sen inte hitta henne i ett foto med 100 ungar i samma ålder, enkelt förklarat. Den tiden har nog kommit och jag har varit försiktig med klara fina foton på henne på senaste tiden. Hon har börjat få sin personlighet, och då ska jag inte förstöra för henne genom att lägga ut en massa foton. Förvisso vill jag ju gärna visa hur söt hon är, men ni får väl tro mej. Det är inte så där genomofta man tycker att andras ungar är så där jättesöta heller, så det kan vara rätt skönt att slippa se dem.
Jag har inga foton på mina egna barn här, och det är väldigt medvetet.
Hur tänker de som publicerar foton på sina barn? Jag tänker då främst på minderåriga barn.
Man kan ju inte säga att man frågade och de sa ja. Då vet man inte mycket om barns utveckling och vilken kapacitet deras hjärnor har.
Jag har Dayviews ( det som förr hette Bilddagboken ) där finns det mängder av foton på unga flickor, ska jag gissa så gissar jag på 12 år och uppåt. I utmanande poser, med uppushade bröst och plutande munnar.
De förstår inte vad de gör mot sej själva, både mot sitt nuvarande jag och mot sitt kommande.
Överhuvudtaget är spegelbilder från ett sovrum den allra vanligaste bilden på unga flickor. Var är föräldrarna? Bara undrar.
En föreläsare var i Tanum och föreläste för skol/ fritidspersonal om Internetsäkerhet gällande barn.
Han tog en bild från en site en tillfällig vilkensomhelstbild av en ungdom från Tanum. Mamman till objektet blev rasande. Hur kunde han peka ut hennes unge? Han försökte förklara att så här fort och lätt är det att få tag i en unge, vem som vill kan göra det, för vilket syfte som helst. Men mamman vägrade lyssna, hon trodde han valt just hennes barn av en precis anledning
Det går bra att bli arg när något händer, men att verka förebyggande?
Att lära sej hur unga människors hjärnor fungerar?
Att ha en aning koll på ungarnas aktiviteter på nätet?
Jag har gått igenom tre tonårstider, ensam vuxen, det är inte enkelt. Men man löser det inte genom att vara kompis och säga ok till allt heller.
Man måste förstå att ungar behöver stångas lite för att bli bra vuxna.
Dessutom så måste man förstå att en ungdoms hjärna är klar först vid ca 24 års ålder. Då först kan den unge förstå detta med handling och konsekvens fullt ut.
Väl sent då att försöka ångra alla bilder man la ut på nätet när man var tonåring.
Väl sent att bli arg på mamma för alla " gulliga " bilder hon la ut på nätet när man var barn och i tidiga tonåren.
Kanske mamma inte ens fattade att allt man lägger ut på nätet finns där för evigt och kan delas av alla som känner för det i evig tid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar