Redan som tolvåring längtade jag efter barn. Min syster har berättat, själv minns jag inte. Men jag började passa andras barn när jag var elva och jag vet ju hur förtjust jag var i de ungarna.
Vid sjutton / artonårsåldern hade jag min livsplan färdig ( ja eller trodde jag )
Jag skulle skaffa barn( tidigt i livet ) ett okänt antal, men rätt många, gifta mej, skaffa hus, börja plugga in gymnasiet när barnen var i lämplig ålder och sen skulle jag bli läkare.
Och till en stor del följde jag min plan. Jag gifte mej( en månad innan jag fyllde nitton ) fick Lillstrumpa halvannan månad innan jag fyllde tjugo ( inte så tidigt som jag hade hoppats på, men graviditeten innan avbröts med ett missfall)
Vi köpte huset samma år som Lillstrumpa föddes. Året efter fick jag Kapten K. ( två år efter det så hade jag en missed abortion ) Sergant J kom tre år efter Kapten.
När Sergant J var fyra år började jag läsa in mina gymnasiebetyg. Jag visste då att några fler barn med den man jag var gift med var uteslutet, jag hade sen länge gett upp vår relation, nu väntade jag bara på att han skulle tröttna och flytta. Lik förbannat så blev jag gravid en gång till, en graviditet som lyckligtvis slutade i missfall. Jag hade då varit gravid sex gånger på åtta år.
Jag pluggade i fyra år och under den tiden som upptäckte jag att jag dels inte klarade av kemi och fysik, dels inte ville flytta till stan med barnen. Adjö till planen att bli läkare, alltså.
Jag fick ett erbjudande om en lärartjänst och tog den och jobbade i en del år. Sen fick en utbildad lärare min tjänst och jag började plugga pedagogik och svenska på högskolan. Nu var planen en lärarutbildning. Jag läste engelska, barn och ungdomspsykologi och litteraturvetenskap också, men bara 20p av varje och 20 p är förvisso mer än noll, men ska man få ut något av ämnet, ha något att visa upp, då ska man ha minst B-kursen också. Jag var värkbruten, utsliten, mådde pest. Barnen hade alla tre börjat må dåligt och det var mycket runt dem. 2001 sjukskrev jag mej och sen var jag sjukskriven i flera år. Efter det så fick jag den tillfälliga sjukersättningen ( sjukpension) Sammanlagt var jag hemma i 7-8 år.
Under de åren gick jag tre! arbetsförmågeutredningar. Alla tre kom fram till samma sak: högst 50% arbete i anpassat sådant. Det är vad min kropp skulle må bäst av, då skulle jag kunna jobba till dess jag blir pensionär. Men att få ett jobb på 50% är inte lätt, att leva på 50% av en lön är inte lättare och inget jag har lust med. Så 100% fick det bli. Jag har bara haft sommarjobb sen min sjukersättning upphörde och på dem har jag jobbat fullt och har inte haft en enda sjukdag.
Jag gillar att jobba, dels håller det mej igång, jag får bra rutiner, jag rör mej, går upp på morgonen,får träffa människor, dels får jag lön. Jag gillar lön :-)
Så planen höll inte helt, spela roll egentligen. Det var mycket inom planen som inte blev som jag hade trott. Men jag tror det är bra. Vore nog hemskt om man som aningslös artonåring la en plan för livet och följde den sen.
Jag gillar det där med att livet är lite nyckfullt, att jag inte vet vad som väntar bakom nästa hörn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar