Mini

Det var här jag skulle skriva om hur kul det är att bli mormor.
Jag skulle skriva om lyckan och glädjen i att sitta med en liten bebis i famnen igen.
Längre fram skulle jag skriva om hur Mini och jag hittade på olika saker tillsammans.

Det är kul att bli mormor, det är en stor lycka och glädje att få hålla en bebis i famnen igen.
Jag fick uppleva det under några få timmar förra veckan.

För att ta det från början så fick J veta att hon var gravid i november. Hon ringde mej direkt och berättade att hon hade plussat.
Sedan inleddes en lång väntan. vi fick ultraljudsbilderna i mars och då blev ju den där lilla saken mer verklig.
I slutet av april ringde J och sa att hon hade fått havandeskapsförgiftning, hon måste in till sjukhuset. Kanske kunde de hålla tillbaka den och låta bebisen växa till sej lite därinne?
Det gick några dagar, men på lördag morgon 0443 den 1/ 5 2010 föddes Mini med akut kejsarsnitt. J hade då hunnit få två cortisonsprutor som hjälp för Minis lungor som inte är färdigutvecklade i vecka 26.
Ut kom alltså Mini en liten kille på 500 gram, 30 cm lång.
Han var liten för sin ålder, borde ha vägt närmare 900 gram, men han var en kämpe, tuff och envis. De hade satt respirator på honom för säkerhets skull, men den vägrade han ha, kan själv....
Det visade sej efter några dagar att han hade haft en hjärnblödning. Grad 4 på en 4- gradig skala.
Men på såna här små kan hjärnan reparera sej fint, han behöver inte få några som helst men av detta, var beskedet vi fick. Många , många prematurbarn får hjärnblödning.
Och han repade sej, Och han gick upp i vikt.
Så kom nästa smäll, han fick blodförgiftning.
J tyckte att han var annorlunda till sättet, inte sitt vanliga pigga jag. Hon påpekade detta för personalen som inte höll med henne alls. Hon stod på sej och bad om en läkare, när denne kom visade det sej alltså att Mini hade en sepsis. Inte heller detta är ovanligt hos prematurer. De har så små och tunna kärl och tunn hud och de sticks med rätt så många nålar. Men med antibiotika så blir det bra, så också för Mini. I samband med sepsisen behövde han respirator men den tog man bort igen när han blev bättre. Den hjälp han hade var en maskin som heter c-pap. Den sitter över näsan och blåser in luft för att hjälpa bebisen att andas, man kan även sätta till syre i den. Det hade dock inte Mini vid det här tillfället.
Han blev mycket bättre och så en dag ringde J och sa att han skulle flyttas från Östra till Näl dagen efter.
Den 26/5 flyttade så Mini lite närmare hemåt. Nu skulle jag kunna åka och hälsa på honom var tanken. Jag skulle åka på helgen för jag jobbar ju hela veckan. Men på helgen var J och N sjuka i förkylning och kunde inte var med Mini själva, så vi träffades här tillsammans med syster M och fikade och pratade och kollade in små kläder i strl 40 som Mini fått av J:s svägerska.
På måndagen ringer telefonen hysteriskt, hemtelefonen, mobilen, hemtelefonen osv....
Jag låg och vilade och tänkte att det var som vanligt, någon som bara ville prata lite skit en stund.
Men, det var J,hon hade skickat ett sms: ring så fort du ser detta.
Jag ringde, Mini har haft en ny hjärnblödning, han har ingen hjärna kvar, säger hon.
Det gick inte in i mej, hon driver med mej, tänkte jag.
Men vad har hänt? är du säker? vad har de sagt? är du säker, är du säker?
Kan du komma imorgon, undrade hon, ingenting hade kunnat stoppa mej från det, såklart jag kommer.
M och jag åkte in, K, lillebror klarar inte av att följa med en god vän till M körde oss och för det kommer jag att vara henne evigt tacksam.
Mini ligger i sin kuvös när vi kommer in. Inte ser han sjuk ut inte. Grymtar, fäktar med armarna, suger frenetiskt på nappen, försöker titta, men det är lite för ljust.
Vi klappar och tittar, tar foton, filmar. Klappar lite till. Vi sitter ute en stund och pratar. Hela tiden väntar jag på att få höra att doktorn sett fel, det är inget fel på Mini.
Vad kommer nu att ske? Det är bestämt att inga livsuppehållande insatser ska sättas in och dan därpå ska han tas ur kuvösen och c-papen ska bort.
Jag åker hem igen. Gråter på kvällen och väntar fortfarande på samtalet som ska ge mej besked om att allt detta är fel, att Mini mår bra.
Jobbar inte nästa dag, vill finnas tillgänglig hela tiden om J försöker nå mej. Hon ringer på eftermiddagen och undrar om jag kan komma in. De vill att jag är med hela tiden.
N kommer och hämtar mej. Vi sitter i bilen och pratar inte om Mini så mycket, mest om annat, känns skumt, men nödvändigt.
Direkt när vi kommer in så går vi till kuvösen. Föräldrarna klär på Mini de små kläderna i strl 40, de är på tok för stora. Vi får rulla upp ärmar och byxben.

Oh vad söt han blev i de där kläderna.

Vi går till ett föräldrarum alla tre, J bär Mini. Han , J och jag ligger i sängen tillsammans.
Minis pappa behöver långa pauser från rummet och går iväg ibland.
Jag filmar. Mini ligger och kollar på världen med sina knallblå ögon. Jag tar en mängd foton också, foton som nu är något av det mest värdefulla jag äger. Vi pratar och gullar med honom. Klappar, tittar, pussar på honom. J ligger med honom på bröstet större delen av kvällen. En stunds paus behöver även en mamma och då ligger han hos mej. Lille killen, luktar så gott och är så mjuk och fin, så perfekt. Liten, jo visst, men ändå mer än dubbelt så stor, han väger drygt 1100 gram nu.
Han får mat genom sonden i näsan, mammas mjölk såklart. Ny blöja är ett måste märker vi. Allt man gör med honom är jobbigt för honom, så vi försöker hantera honom så lite som möjligt. Under natten ligger Mini på en kudde intill sin mamma. Hon håller om honom, jag håller honom i handen. Han håller mitt finger i ett hårt grepp och trycker fingret och handen mot sitt bakhuvud. Vi är nära varandra.
Ingen sover mycket den natten, det kan vi göra sen känns det som.
Nu vill man få så mycket Mini-tid som möjligt.
Jag tittar och tittar på honom, försöker få så mycket bild av honom i mina ögon att den aldrig ska lämna dem. Klappar, smeker, pussar, sjunger för honom, gamla sånger som jag sjöng för mina ungar när de var små.
Vi hör att han blir sämre i andningen och mitt på dagen nästa dag tror vi att det är dags.
Han slutar andas en lång stund, men kommer tillbaka igen.
Sköterskan säger att så här små barn kan hålla andan otroligt länge och det kommer vi att bli varse.
Föräldrarna behöver vila en stund och jag sitter med Mini i famnen, han slutar andas.
Inte nu, säger jag till honom. Du får inte dö nu när inte mamma är här, du måste vänta.
Så kommer andningen igång igen.
Många gånger märker vi att vi har hållit andan, eller att vi andas åt honom. Jag känner så väl igen det sen min son hade bronkiter när han var liten. Man försöker ta de djupa andetagen åt dem.
Varje gång som vi är i ett långt uppehåll tror vi att det är sista gången, varje gång kommer andningen igång igen.
Men en förändring sker, det blir tätare mellan uppehållen och utan att någon säger något känner jag att vi alla förbereder oss på att det snart är slut.
Vi räknar. Sekunder som uppehållen varar. 10 sekunder, 30 sekunder, 8 sekunder. 1 minut.
(Det längsta är mycket långt, men det skedde tidigare på eftermiddagen.)
Minis pappa räknar och säger så....nu har det gått fyra minuter. Vi ska vänta tills det gått fem.
Så är vi där. Det har gått fem minuter sedan Mini slutade andas. Han lever inte längre.
Nu kan vi släppa ut alla tårarna. Under alla timmar vi suttit därinne har vi gjort mycket, men gråtit har vi inte. Nu går det att sörja.
Mamma och Pappa behöver en stund för sej själva och går ut. Jag lyfter upp Mini och sitter med honom i min famn, sjunger för honom.." ack hur skönt somna in.." och " so, ro lille venn" samma sånger som jag sjöng för honom tidigare och, får jag veta, hans mamma har sjungit för honom ända sedan han föddes. Samma sånger som jag sjöng för mina barn när de skulle sova.

Prästen som suttit hos oss i flera timmar, och sköterskan går båda ut och lämnar Mini och mej ensamma. Jag sitter där med honom i famnen och försöker ta inatt han är död.
Ena ögat rör sej, oh himmel, de har gjort fel, han lever.
Men, nej, kanske blinkade han en sista gång till mormor, kanske var det min fantasi, jag vet inte, men han är död. Redan lite svalare på huvudet och fötterna.
Jag får sitta där i ro en stund, pratar med den lille, både med och utan ord.
Känner hans tyngd i min famn, hans huvud mot min arm, han ligger helt perfekt där.
Pussar på honom och lägger mitt ansikte mot hans huvud.
Så knackar det på dörren och en läkare kommer in. Han ska fastställa dödsfallet.
Så fint och försiktigt knäpper han upp tröjan på den lille och lägger stetoskopet mot bröstet på honom.
Han lyssnar länge, länge. Ännu en gång kommer känslan: de har gjort fel, han hör att hjärtat slår. Men jag inser ju att han måste lyssna under en viss bestämd tid för att allt ska gå rätt till.
Jag frågar doktorn om det är så som jag tror, måste han lyssna under en viss tid för att vara säker? Jag vill inte att föräldrarna ska känna det jag nyss kände. Vill att det ska sägas högt i rummet. Jo, säger doktorn, så är det.
Han tar bort stetoskopet och knäpper ihop Minis tröja igen.

J sitter på sängen med den lille i famnen. Jag tar kort. Senare så undrar jag hur jag orkade, hur jag klarade att fota mitt döende och sedan döda barnbarn?
Dels var det ett måste, dels så kan jag på något sätt distansera mej när jag har kameran framför ögonen. Livet hade varit om möjligt ännu tommare nu om jag inte hade haft de här fotona att titta på varje dag.
Så, jag plåtar, bild efter bild, på min dotter och lille Mini. Det var inte de fotona jag hade tänkt mej skulle ligga här i datorn, här skulle jag ha mängder av kort på Mini, kort när han ler, sitter, står, går, ja allt som en liten unge gör. Nu ville livet något annat och jag har bara att böja mej.

Så ska han badas, mamma gör det själv. Hon vill göra allt. Jag står där och tittar på den där lilla nakna ungen i baljan, så perfekt, alltså.
Efter bad klär J på honom de söta blåa kläderna igen, jag tar fler kort, nu ser man lockarna i det fuktiga håret på honom. Söta lilla bebis.

Föräldrarna vill ha en ensam stund med lilleman, så jag går ut i köket en stund.
När jag sedan kommer tillbaka till rummet är Mini borta. De har lagt honom i babyliften, bäddad med det fina täcket som han fått, och så har personalen burit ner honom i kylrummet.
Vi åker hem, mitt i natten. Hårdrock på hög volym i högtalarna. Sjunger med en stund, sitter tyst och låter musiken inta mitt huvud, fylla det med något annat en stund. Vi skiljs åt, Minis föräldrar åker hem till sej. Jag skyndar mej att slå på datorn och pluggar in kameran.
Sen sitter jag och tittar på filmerna och bilderna igen och igen.
Jag gråter inte, jag ler, det är en underbar liten unge jag fått ha i mitt liv en liten stund.

Nästa dag pratar jag med Minis moster M.
Hon är ledsen sålklart, och även över att hon inte fått hålla honom, bara klappa på ett ben då när vi hälsade på vid kuvösen.
Dagen därpå får jag ett sms : Imorgon ska jag få hålla Mini, står det.
Systrarna ska åka in till sjukhuset och hälsa på lillen. Det kan man göra varje dag om man vill, bara man bokar ett anhörigrum först. Det känns väldigt skönt att veta.
Jag pratar med M när hon varit därinne, det har varit fint, säger hon.
Dagen efter har hon Miniabstinens, hon vill hålla mer. Jag förstår henne så väl.