En hjärnblödning slog ut honom när han bara var fem veckor gammal.
Han skulle nu ha varit 4 ½ år. Sprungit runt och tjoat, pratat, ritat, irriterat omvärlden med 1000 frågor och charmat den med desamma.
Högt älskad är han i alla fall. Väldigt levande och med i vår vardag är han också.
Loppan pratar om honom, hon som aldrig fick träffa sin storebror, älskar honom högt.
Hon pysslar på hans grav, pratar om honom och jag tror att hon kan se honom ibland. Jag kan få den känslan.
Idag klockan 19 brinner det ljus över hela världen. Ljus som tänts för att hedra och minnas.
Minnas de vi mist.
Här brinner ljuset för många, men främst för mitt första barnbarn, som jag fick lära känna under två dagars tid, hålla i min famn under några timmar, höra prata, se ögonen på under några alldeles för korta timmar, min Mini
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar