På tal om brännboll...

.... så var jag mobbad i skolan
Säkert svårt för många som känner mej idag att tro på ?
Men jodå, så var det.
Jag fick inte stryk, det var inte på den nivån. Ibland kan jag önska att det hade varit så.
Då har man något att ta på, ord, eller iskall tystnad, det är svårt att bevisa. Svårt att ta på den subtila " gillarintemalin" strömmen som gick genom klassrummet.
Det finns några tillfällen som jag minns speciellt.
När vi spelade brännboll : Alltid samma två killar fick välja lag, välartade pojkar, minsann. De valde. De mest populära först, dit hörde inte jag. Sen de mindre populära, dit hörde inte jag. Sen de tjocka, dit hörde inte jag. Sen de allra tjockaste, dit hörde inte jag. Sen fick magistern säga: Ni får  ta  Malin! varpå hela det laget suckade. Jag var inte sämre än genomsnittet egentligen, men jag blev ju det när ingen ville ha mej med, inte trodde jag kunde.
När det var påsk ett år: Vi har som tradition här i Bohuslän att tända eldar på påskafton. Folk i trakten drog på den tiden ihop till en stor brasa nere i Grebbestad. Jag gick dit och såg när det brann, precis som halva samhället och de flesta av mina klass"kamrater " Det här året fanns en figur med i brasan. Den brann ju upp ihop med allt annat. På tisdagen när skolan började igen, sa några i klassen : Va är du här ? lever du, du brann ju upp i lördags. Figuren var jag, föreställde mej. Vi hade läst om häxor, av någon anledning fick det klassen, eller en del av klassen, att kalla mej häxan. Och häxan brändes ju på bålet.
En ny tjej började i klassen : Hon satte sej bredvid mej. Fatta att jag blev glad. Det varade inte så länge. Hon fick höra att hon inte kunde sitta bredvid mej och flyttade såklart.
Jag hade en period av viss popularitet. Jag bröt fotknölarna och gick på kryckor rätt länge. Då ville ju alla låna, en del frågade om det gick bra, andra tog dem ,bara. Den var inte så himla långvarig, den perioden.
Klassen hade varit på skolresa : Jag kunde inte vara med, de åkte buss, jag var bussjuk. De var i Danmark och jag hade skickat med pengar för att en tjej skulle köpa karameller åt mej, såna där i plåtburk. Det gjorde hon och jag fick dem i skolan när resan var över. Burken stod i min bänk över dagen och när jag var ute bakom skolan hörde jag ett plåtlock genom det öppna fönstret. De åt av mina karameller! Minns att jag tänkte att det inte gjorde något, det var ju mot mej de gjorde detta.
Det började på lågstadiet, detta. Om det inte inleddes redan på förskolan. Minns dåligt. Oftast tog det sej uttryck i att jag inte fick vara med, eller aldrig visste om jag skulle få vara med. Känns som om jag alltid var i ytterkanten. Ibland tog det sej andra uttryck, så som jag beskrivit, men som jag minns det var ändå den där osäkerheten vanligast. Ju äldre vi blev desto mer skitsnack  blev det. En tjej kunde hitta på att jag sagt något och berättade detta för de andra. Eller så kunde hon säga att hon var arg på en tjej och därmed få ur mej vad jag tyckte och så bygga på det och återge sin version för tjejen .
När jag gick i tvåan eller trean sa jag till min fröken att jag var mobbad. Minns till och med exakt var vi var när jag sa det. Frökens svar var att jag inbillade mej. Sen sa jag inget om det på nästan 30 år.
Allt blev annorlunda när jag började på högstadiet. Dels blev väl jag annorlunda, dels delades klassen och de värsta hamnade i en annan 7a. I min nya klass fick jag vänner bland mina gamla klasskamrater, plus nya vänner från andra skolor. OCH jag umgicks med killar i nian ! Fatta ! Det berodde förvisso på att min vän P var ihop med en av dem, men det gjorde gott för mitt självförtroende.
Jag har under mina vuxenår funderat mycket över vad detta gjorde med mej. Och jag vet att det är en del ivarför jag varit i flera förhållanden med misshandel som en del av vardagen. Jag var inte värd något och om något hände med mej så gjorde det ju inget, det var ju mot mej.....
Det må låta lite patetiskt, men så resonerade jag ofta.
Det har gjort att jag har stora problem att lita på att människor vill umgås med mej. Det räcker med ett litet tecken så tänker jag att de nog egentligen inte vill.
Jag som känner " hela världen" pratar med alla och är hur social som helst har egentligen inget socialt liv. Just nu beroende på att jag inte riktigt orkar, men till en del för att.......
Jag växte aldrig in i koderna, tror jag. Koderna för hur man är . Jag skaffade pojkvän, umgicks med honom och var hos min häst, all ledig tid. Nästan. Jag hade en del familjer som jag passade barn hos.
Så när andra umgicks med sina kamrater och lekte vuxna med vuxenfester , så stod jag utanför, igen, denna gång till en del självvalt och lärde mej inte det sociala spelet. Tror jag. Jag kanske funkar bättre än jag är medveten om ?