Kalla mej gärna ytlig

Det bjuder jag på.
Jag har sett Whitney Hustons begravning ( eller delar av den ) 
och Melodifestivalen på samma dag. 
Sörjde jag Whitney ? Ja det gjorde jag.
Kände jag henne?  Nä, men jag har ett förhållande till henne och hennes röst, hennes låtar.
Ett som sträcker sej många, många år bakåt i tiden.
På Facebook så florerar bilder där man jämför ett svältande döende barn med just Whitney, man menar att ingen sörjer barnet, men miljoner sörjer artisten. Ja ? Det är ju enkelt. Hade vi följt det barnet under de år som det levt, vetat vad det hette, hur gammal, om där fanns syskon, mamma och pappa. Sett hur barnet från att vara välmående ? till nästan döende, eller dött. Hade det varit så, då hade vi haft ett förhållande till det barnet, ett band, även om det är abstrakt. På samma sätt som vi har band till artister vi tycker om.

En kvinna ställde frågan på min ena dotters Fb förra veckan. Varför sörjer folk Withney men säger inget om mitt döda barn ?
För mej är det ingen konstig fråga, men svaret är inget konstigt det heller. Vi har behov av att få ut känslor. Genom att sörja en känd stjärna som Withney  så kan vi få ut en massa ledsenhet som finns inne i oss, fast på ett tryggare sätt. Vi sörjer på avstånd, inte direkt involverade.
När vi ska beklaga en mor som mist sitt barn, då blir vi involverade. Vi får ta emot hennes tårar, eller brist på sådana, vilket kan vara förvirrande. Vi får en påminnelse om att våra egna barn också kan dö. Det kunde varit vi som stod där och sörjde. Vi är rädda för att klanta oss, säga fel saker. Mest av allt är vi nog rädda.

Att sörja Whitney är lugnt, tryggt, långt borta.

Även detta att tala om den döda är enklare med Whitney
Ingen av de jag pratar med kommer att bryta ihop när jag nämner hennes namn, eller spelar en av hennes låtar. Vill jag så kan jag prata om henne i åratal framöver, har alltid musiken att luta mej mot
Ett barn, däremot. Då blir det mer påtagligt igen, det blir det ju även med en vuxen som är en nära på något sätt. Ska den jag talar med bryta ihop ? Börja gråta ? Vad gör jag då ?  Vill personen prata om sin döda närstående ? Blir personen arg om jag tar upp detta, tar den illa vid sej ?

Är detta svenskt ?
Vi märkte ju detta beteende så väldigt när Mini dog. Visst fanns det de som ville prata, lyssna och fråga.
Men fler var de som vek undan. Flest för Lillstrumpa då, som ju var den som mist......
Jag kände hur människor tog, om inte fysiska, så mentala steg bakåt.
Jag ville ju prata om mitt barnbarn, om hur han föddes, vad som hände sen och hur han dog. Men det jag upplevde var att människor reagerade som om jag smittade. Om de stod och lyssnade på mej så skulle något hände deras barn eller barnbarn.  Det här kändes så konstigt, men det visade sej att jag inte var ensam om känslan. Lillstrumpa hade den och när hon sen startade en tråd för Änglamammor på Familjeliv, så hittade vi fler som upplevt detsamma. 

Se den som mist en nära, sej hej, lyssna. Det behövs inte så många ord. En kram, en klapp på armen, ett stryk över ryggen
Men gå inte undan. Du märker om personen vill prata, ofta vill man nog det ändå.
Tro sen inte det att efter ett år så är allt bra. Sorgeåret kan vara mycket längre, något som kan komma som en överraskning för den som sörjer.