Min ena dotter fotograferar. Hon är otroligt duktig nu och helt självlärd. Både vad det gäller foto och redigering. Hon har testat sej fram, läst fototidningar och böcker. Nu har hon ställt upp i en tävling om ett stipendium på 25000 kronor. Det är inte en tävling bara för fotografer utan för vem som helst som har en dröm de vill förverkliga. Millans dröm är att få bli bättre, att utvecklas, ta ännu bättre bilder och att kanske få ha fotograferingen som yrke. Om hon vinner vill hon köpa en bättre kamera, då hon har " vuxit ur" den hon har nu. Idag är sista dagen på tävlingen och våra nerver är på helspänn. Det gäller att komma bland de 10 bästa, för bland dessa ska en vinnare koras. Idag åkte hon ner till plats 11. Idag! när det snart inte går att rösta längre. Det känns för jävligt helt enkelt. Jag har försökt ragga röster på facebook, jag har inte så himla många vänner där, men några finns det ju och jodå, nu ligger hon 10a igen. Jag önskar ju såklart att hon vinner, hon behöver den positiva kick det skulle innebära så otroligt mycket. Hon har i många år slitit med depression och, fick vi till slut veta, Borderline. Efter många år av motgångar, dåligt mående och sjukskrivning så har hon nu börjat jobba, 25% hon har köpt en liten bil och hon mår bättre nu, men långt ifrån bra. Alla motgångar blir stora och trycker henne väldigt långt tillbaka in i sjukdomen.
Ingen kan veta om hon vinner, inte ens om hon skulle hamna på första plats, men hon bör åtminstone ha chansen. Kommer hon på plats åtta eller nio så vet vi att hon har den chansen.
Så, om någon läser här, klicka in på länken och läs hennes egna ord, titta på hennes bild och om du tycker att det hon gjort och skrivit är bra, rösta. Jag lägger lite av hennes text här nedan:
http://www.dromstipendiet.se/122
Känslan...den fantastiska känslan som uppstår när jag håller kameran i handen är nästan obeskrivlig. När man får till DEN bilden. När hela ansiktet och kroppen värker och man fortfarande inte kan släppa taget. Eufori. Det är nog en ganska bra beskrivning. Upprymdheten när hundratals bilder laddas in i datorn, för man vet att snart, snart får man börja sortera, slänga, redigera. Hela processen är fantastisk. Och när man till slut sitter där, med de färdiga bilderna, så kan man knappt vänta på att få dela med sig av dom. Så att alla kan få se. För inte kan jag ju hålla det för mig själv? Det vackra som jag har skapat, det måste ju andra få uppleva. Kanske får de helt andra känslor när de ser min bild. Men det är ju det som är så roligt. Att beröra och väcka tankar och känslor hos andra. Att någon tolkar min bild på ett sätt jag aldrig reflekterat över. Det är ju jättespännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar