Välkommen

Jag skriver inte om ett bestämt ämne, utan om det som faller mej in, eller retar upp mej just vid skrivtillfället.

Det kan vara dagsaktuella händelser, något jag läst om på Familjeliv, det kan handla om misshandel eller blommor. Vad som helst

söndag 30 september 2012

Med en smak av nejlika

Tandvärken blev värre och jag ringde tandläkaren och fick mej en akuttid, fredag em kl 15
Underbart, då riskerar jag inte att gå med tandvärk under helgen. Been there, done that.
Med en Loppa och en Lillstrumpa  kom jag till tandläkaren. Loppan var på sitt soligaste humör och charmade både sköterskan och doktorn. Hon gillade att se på mormor när hon låg i den där konstiga stolen. Roligast var det ( verkade det som ) när mormor hade en ballong fast i ansiktet och man bara kunde se en enda tand som stack fram.
Julia, som tandläkaren hette, rensade min tand och la i mer bakteriedödande medel, som smakar väldigt starkt av nejlika, och la på ett förband. Fortfarande nu ikväll så sipprar det då och då fram en stark smak av nejlika i munnen. Undrar om det luktar pepparkaka om jag andas på någon?


Före tandläkarbesöket var vi på begravning, Lillstrumpa, Kapten K och jag. Fullständigt proppfull kyrka. Jag tror de sista gästerna fick stå.
Ingen kista, utan ett bord med ett väldigt fint foto av Kalle, hans urna och blommor. Både det fotot, det som stod vid ingången och det som var på det lilla häftet med psalmer mm, visade väldigt mycket på vem han var, vad han tyckte om. Så tycker jag. De måste ha valts med stor omsorg.
Det var en mycket vacker begravning, ledsam såklart, men väldigt vacker. Och så prästen.....Han var i en klass för sej. Han hade vinnlagt sej om att lära känna Kalle, han hade lyssnat och lagt på minnet, det var fantastiskt att höra honom prata.
Efter begravningen gick vi ut på kyrkogården. Då kom Kalles äldsta flicka A. Hon som varit så mycket här förr om åren. Vi kramades och pratade lite. Så gick vi och tittade på hennes sambos gravsten. Vacker, slät, kolsvart, man ville bara klappa den. Han dog i början av året, så på fem månader har hon mist två av de viktigaste människorna i sitt liv. Man får vara stark för att klara något sånt.

fredag 28 september 2012

Tandvärk och begravning

I våras fick jag plötsligt väldigt ont i en framtand.
Olidligt ont, kunde inte ens borsta den. Kom helt oväntat.
Fick en akuttid och det visade sej att jag hade en infektion i en lagning. Eller, pga en lagning?
Jo, pga en lagning i min ena framtand så hade det blivit en infektion. Fast det var ju flera år sen jag lagade den tanden? Dåligt utfört jobb? Har svårt att tro det, han verkade duktig. Klinikchef var han också. Fast inte här, utan på en annan ort. Nåväl, det blev bestämt att tanden skulle rotfyllas, men före dess skulle det in ett bakteriedödande medel och så skulle vi vänta i sex veckor. Under den tiden skulle jag kolla av med soc om de betalade för behandlingen. Jag gick ju på soc då, under vintern / början på våren. Jag fick klartecken från dem, de skulle betala. När de där sex veckorna hade gått, då jobbade jag och det blev knepigt att få ihop en tid när jag var ledig. Tyvärr. För nu har jag en infektion igen och akutbesöket imorgon får jag ju betala själv, med de pengar jag sparat för att leva på, och det känns rätt onödigt med tanke på att tanden kunde ha varit rotfylld och klar i juni / juli. Men, men, nu är det som det är. Ont gör det och det blir värre hela tiden. Ska bli riktigt skönt att få komma till tandläkaren imorgon eftermiddag.

Men före dess, om jag orkar och inte tandvärken blivit för jävlig, så är det begravning.
Havet tog ju en bekant till mej, K och sen gav havet tillbaka honom. Nu ska han begravas. Äntligen. Stackars familj har fått vänta länge.  Flickorna och jag åker till kyrkan imorgon bitti. Det verkar som det blir mycket folk, sa tjejen i blomsteraffären. Hon utgick från hur många handbuketter hon sålt.
Både på gott och ont med mycket folk, kan jag tänka. Skönt för familjen att veta att många bryr sej, jobbigt att möta så många människor när man är i sorg. Begravningsdagen brukar ju vara en väldigt uppenbar dag, tycker jag. Då fattar man att man inte får tillbaka personen, den är död, helt och hållet. Hade inte sorgen drabbat tidigare, så gör den ofta det i kyrkan. Så är det för mej. När jag ser kistan då blir allting så mycket mer verkligt. Då drabbar sorgen med full kraft. Att då behöva möta många människor, skaka hand och lyssna på - beklagar sorgen osv, antar jag kan vara både skönt tryggt och väldigt jobbigt.
Jag längtar efter att krama om A, hans ena dotter, en tjej som tillbringat mycket tid här i huset förr om åren.

tisdag 25 september 2012

Det blåser

Ja då, det blåser ute, hösten är på väg
Men det blåser runt mej också
Har inte bett om det, inte egentligen
Men så är det.
Får se hur länge jag kan stå emot vindarna

söndag 16 september 2012

Jag heter

Malin, Malin Christina, efternamn ger jag inte ut då det är ovanligt i Sverige och
det finns väl ingen egentlig mening med att veta det heller?
Varför skriver jag detta?
En person hade skrivit och frågat i en kommentar
En kommentar som jag totalt missat, eftersom jag inte varit här inne på länge.
Malin heter jag pga ? Ja fan vet, kanske för att mina föräldrar gillade namnet?
Kanske för att de skulle jävlas lite? Får fråga. Jag gillade det inte när jag var liten, det var bara jag
 som hette så och mobbade jag ville ju hellre heta något coolt, som Annika, eller Annelie, eller nåt
Nu  trivs jag med att heta som jag gör, sen många år.
Christina är ett släktnamn, min mormor hette det ( i andra namn ) hennes mamma hette det osv. Min mamma heter inte det och hon väntade till barn nr tre innan hon delade ut det. Ok bror min hade nog inte blivit jätteglad åt att heta Christina, men storasyrran kanske? Nåväl hon fick å andra sidan tre namn hon, alla vi andra fick två. Mitt äldsta barn heter Christina i andra namn och hennes flicka,Loppan alltså heter också det.
Jag ska försöka skriva mer, har blivit dåligt med det, trots att jag ju är ledig.
Till dess, ha det!

lördag 1 september 2012

Jädrans björnar

De dyker upp när jag minst anar det.
De har då varit borta en längre tid och jag känner mej trygg, öppnar dörren
och får snabbt slänga igen den igen. För där är de
minst tre stycken, svarta. Springer omkring i trädgården och runt huset och vill in
Den här gången klarade jag knappt av att hålla emot dörren.
En ram med lång klo tog sej genom dörrspringan
och jag tänkte att nu var det klippt.
Men så lyckades jag låsa i alla fall.
Elefanten var inga problem med, den tog jag i snabeln och vände och ledde ut genom dörren igen.
Jag var lite rädd att den skulle slå bakut, men det var ingen fara.
Den gula papegojan fick sitta kvar på dörren, men den där lilla
svarta, björnungen? den tog jag i nackskinnet och slängde ut.

Jaha så här såg min natt ut.
Björnarna är återkommande, måste betyda något alltså
men vad?